Tillbakablick på säsongen 2004
Röda Bröders nya skribent Stefan Kappers ger sin bild på säsongen som gick.
Som vanligt inför en ny fotbollssäsong var jag full av optimism. Att Kalmar FF spelar i allsvenskan eller superettan spelar liksom ingen större roll när det börjar dra ihop sig till premiär, känslan av att det kommer att gå över förväntan finns ändå alltid där år efter år. 2004 blev en fantastisk säsong, den bästa sedan stora silvret 1985 och ändå kändes det förvånansvärt tomt när domaren blåste av matchen på Söderstadion den 30 oktober. Varför det kändes så ska jag försöka belysa i min personliga summering av den gångna säsongen, men låt oss ta det hela från början.
Sällan eller aldrig har väl en försäsong engagerat så mycket. KFF hade fått behålla sin trogna stomme i laget, ett par säkra kort i form av Tobias Carlsson och Svante Samuelsson återvände och så florerade rykten vitt och brett om brasilianska förstärkningar. Värvningen av Dedé Anderson var fantastisk i alla avseenden, en spelare med stjärnstatus som vräkt in mål för Hammarby säsongen innan var nu klar för spel i Kalmar FF - Tjenare. Han fick även sällskap av två landsmän i Fabio Augusto och Cesar Santin. Om dessa båda herrar visste vi absolut ingenting, men föga smickrande uppgifter spreds i dagspressen och i diverse forum på nätet. Personligen hade jag fullt förtroende för Nanne Bergstrand och värvningsansvariga, panikvärvningar hörde förhoppningsvis till det förflutna.
Träningsmatcherna bjöd på blandade resultat. Komfortabla segrar mot "sämre" motstånd blandades med storförluster mot allsvenska konkurrenter, och vi fick aldrig riktigt klart för oss var Kalmar FF stod. Inför säsongen tippades KFF traditionsenligt att tillhöra bottenskiktet av tabellen. Inledningen av allsvenskan såg också den oroväckande svår ut, premiär hemma mot IFK Göteborg därefter en svår bortamatch på Olympia mot Helsingborg och sedan en guldkandidat i form av Hammarby på Fredriksskans. Själv trodde jag dock på 7 poäng efter de tre första matcherna, vinst mot Göteborg, kryss mot Helsingborg och vinst mot Hammarby. Det blev 4, klart godkänt och själv hade jag inte ett rätt förstås men det spelade naturligtvis mindre roll.
Sedan rullade det på, seger i de två kommande matcherna och det hela kulminerade i matchen mot svenska mästarna Djurgården på Råsunda. 0-3 efter mål av Dedé, Svante och Mobaeck, samtliga i andra halvlek och jag var lika förvånad som när Jens Nilsson gjorde sitt hattrick mot samma lag på bortaplan -99. Kalmar FF låg på tredjeplats under EM-uppehållet och för en gångs skull kändes det inte så intressant med ett Fotbolls-EM. Ett EM-slutspel som skulle visa sig vara helt i onödan, Grekland slog Portugal i premiären och samma lag möttes senare i finalen och ja, ni vet hur det gick men det är en annan historia.
På de fem första matcherna efter EM bärgades endast 4 poäng och parallellerna till säsongen -99 blev allt starkare. En oerhört viktig seger togs dock mot Sundsvall borta och den gav nytt hopp innan luften gick ur fullständigt. Skytteligaledaren Dedé tappade fattningen totalt i matchen mot AIK, efter att ha skallat Stefan Ishizaki stängdes han av i 7 matcher. Rätt eller inte, jag tänker inte lägga några värderingar i det här, det är ett avslutat kapitel. Det befarade raset infann sig dock aldrig, plötsligt presenterades ett nytt brasilianskt nyförvärv. Diogo kändes som en panikvärvning, men så stänkte han in 4 baljor på 3 matcher, vilket gav 7 poäng och Diogo hamnade på 2:a plats i den interna skytteligan.
Mot Göteborg skulle Dedé göra comeback efter att ha fått sitt straff reducerat till 5 matcher, men i sista stund meddelades det att han var skadad. Comebacken skedde i stället mot Malmö FF på Fredriksskans, årets match på hemmaplan enligt mig. KFF vann med 1-0, målet gjordes av Fabio efter underbart förarbete av Dedé. Matchen lämnade dock en bitter eftersmak, Fabio tappade fattningen totalt och blev följaktligen utvisad och avstängd resten av säsongen som påföljd.
Kalmar FF spelade ändå för en åtråvärd plats i vinterns stora begivenhet; Royal League. Två tunga 1-0 förluster mot Halmstad respektive Örebro minimerade dock chanserna att nå dit inför avslutningen mot Hammarby på Söderstadion. Avslutningen blev magnifik, ett stort antal tillresta KFF-anhängare bjöd på tifounderhållning av sällan skådat slag och på plan visade Cesar med 2 klassmål varför han värvats till Kalmar FF. Slutresultatet blev 0-3 och enligt uppgift inkasserade Hammarby sin största förlust på Söderstadion sedan 1995. KFF slutade femma i tabellen precis som min mor sa innan säsongen och vi var många som garvade då, men det gör vi inte nästa år.
2004 blev en fantastisk säsong, den bästa sedan 1985 och ändå kändes det förvånansvärt tomt när domaren blåste av matchen på Söderstadion. Att hålla på Kalmar FF är en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan, en säsong gäller alltid något in i det sista. Antingen toppstrid och avancemang till en högre serie, antingen bottenstrid eventuellt kval eller degradering till en lägre serie. Säsongen 2004 tog abrupt slut där och då, inget spel i Royal League men tack och lov inte heller något kval eller degradering. Ingen fest på Larmtorget men tack och lov inte heller någon besvikelse. I stället har det börjat växa fram en förväntan och förhoppning på nästa säsong. En säsong som kommer att medföra högt ställda krav, men jag är med facit i hand nöjd med det lilla. Jag kan vara utan festen på Larmtorget det räcker gott med att "hota etablissemanget" ett tag till.
