Intervju med Fabio - Del I
Han har spelat inför över 100 000 åskådare, han har mött storheter som Demetrio Albertini och Romario. Han navigerar sig runt planen med hjälp av reklamskyltar och trots att han kommer från Brasilien föredrar han svensk vinter framför Copacabana. Hans namn är Fabio Augusto de Castro Carvalho och Röda Bröder har träffat honom.
Det är dagen efter bortamatchen mot Malmö. Martin och jag beger oss ner till Fredriksskans för att ta oss en titt på provspelande franska anfallaren Allan Soucy, och för att ta ett snack med Fabio Augusto efter träningen. Vi får snart reda på att de spelare som startade gårdagens match är lediga från den ordinarie träningen. Så vi slår en signal till tolken Uira Ramos som meddelar att Fabio befinner sig i gymmet och att vi är välkomna in, Allan Soucy får ursäkta...
Vi sätter oss ner vid ett bord i fikarummet, slår på bandspelaren och börjar prata om gårdagens match och tillika årets första förlust. Fabio menar att Kalmar ändå gjorde en bra match, men att varken han själv eller Cesar kom upp till en hundraprocentig nivå.
- Hade vi gjort det så är jag nästan säker på att Malmö FF inte hade vunnit matchen säger han, och någon brist på självförtroende verkar det definitivt inte råda.
Cesar skadade sig och tvingades bryta matchen efter första halvlek, och att Fabio inte kom upp i sin normala kapacitet berodde även det på känningar av en gammal skada.
- Ja, Nanne insåg att jag inte klarade av att spela på den nivå som jag normalt kan och han tyckte väl att jag inte gav så mycket som jag borde göra. Därför blev jag utbytt några minuter innan matchens slut. Vi avbryter honom med att fråga om matchen mot Helsingborg är i fara, och Fabio svarar att han troligtvis inte kommer att spela i nästa match.
- Det rör sig om en muskelskada, men vi måste invänta läkarens definitiva diagnos.
Vi berättar att Fabio fått mycket beröm i media för sina insatser så långt under säsongen, bland annat tyckte Jonas Thern efter matchen mot IFK Göteborg att Fabio Augusto var den bästa spelaren han sett i allsvenskan hittills. När vi nämner att Jonas Thern spelat i det svenska landslaget och även mött Brasiliens dito i fotbolls-VM skiner han upp.
- Det är alltid kul när det kommer från en så viktig person. Det gäller att anpassa sig till det svenska sättet att spela fotboll. När man väl kommer till den nivån, vilket jag tycker att jag har gjort så känner jag att jag kan tillföra ytterligare en dimension med min teknik och spelupfattning och det är väl det jag får respons på nu. Samtidigt ökar ju ansvaret vilket gör att det blir svårare och svårare att leva upp till kraven och att fokusera på samma sak i match efter match.
När ni kom till Kalmar FF inför säsongen 2004 så var ju Dedé den stora stjärnan av er tre. Med tiden har du tagit över den rollen mer och mer åtminstone i supportrarnas ögon. Bland annat leder du en pågående omröstning på Röda Bröder om månadens spelare. Vad tror du själv att detta beror på?
- Dedé hade ju så klart fördelen med att ha spelat i Hammarby tidigare så folk visste ju redan vem han var. Cesar och jag var okända för publiken och hade lite mer att bevisa. Dedé är ju den som ska göra målen och jag ska leverera bollarna, även om jag också befinner mig i motståndarnas straffområde så är han en mer utpräglad målskytt. Just därför blir det mycket lättare när Dedé och jag spelar tillsammans för vi förstår varandra så väl och vet exakt hur vi ska agera på planen. En målskytt blir alltid omtyckt men jag tycker att jag har anpassat mig väl till det svenska spelet. Utan boll så spelar jag på ett europeiskt sätt med mycket stryk och mycket markering. När jag har den så försöker jag addera lite brasiliansk krydda och göra lite mer med bollen.
Nanne kräver ju ett hårt defensivt jobb utan boll, vilket jag förmodar skiljer sig lite från det brasilianska tänkandet. Vad är den stora skillnaden mellan svensk och brasiliansk fotboll i allmänhet och är det svårt att anpassa sig?
- Vissa spelare har nog stora problem att anpassa sig till den europeiska spelstilen, eftersom den är mycket starkare och mer fysisk än den brasilianska. De brasilianska spelarna är vana att spela med bollen vid fötterna, det är den största anledningen till att vissa får svårigheter att anpassa sig. Här i Europa är det nödvändigt för alla spelare att kunna ta markering och delta i spelet utan boll.
Vi har fått uppfattningen att du har en väldigt fri roll, är det Nannes order eller dina egna initiativ?
- Både och, Nanne är noga med att jag ska jobba med den taktiska biten också. Men han har anpassat det så att det ska vara bra både för mig och laget. Jag har en roll som jag trivs väldigt bra med.
När du kom till Kalmar beskrevs du som en ledartyp och du hade förmodligen varit lagkapten om det inte vore för språket. Ser du dig själv som en ledargestalt i dagens lag?
- Jag känner mig som en ledare för laget när jag spelar matcher. Utan att vilja peta Henke Rydström från sin roll så skulle jag tycka om att vara lagkapten. Jag försöker ibland att tala med domarna på engelska, men de låtsas som att de inte hör mig eller förstår vad jag säger.
På tal om kommunikationen med domarna. Förra säsongen hade ni väldigt svårt att få några frisparkar med er, är det något som har blivit bättre i år?
- Det har blivit något bättre, men domarna har den inställningen att alla utländska spelare, särskit de brasilianska alltid filmar för att vinna fördelar. Så är det absolut inte men inställningen påverkar dem negativt om huruvida de ska blåsa eller inte. Just i matchen mot Malmö var jag inblandad i åtminstone ett par situationer där jag definitivt skulle ha haft frispark.
När ni möter lag med andra brasilianska spelare, till exempel Afonso i Malmö FF. Hur är stämningen er emellan? Är den hjärtlig eller passar ni på att provocera varandra ännu mer? - Det finns inga provokationer oss emellan, Alfonso kom till vårt omklädningsrum i samband med matchen för att hälsa på mig. Men när man är på plan så reflekterar man inte över vem man möter, då är inställningen att är det någons mamma som ska gråta så är det hans.
Fortsättning följer där Fabio bland annat pratar om fotbollsminnen, sin familj och framtiden i Kalmar FF.
