Jag är en svikare…
I många år hade jag ett komplicerat förhållande till Kalmar FF. I över 10 år representerade jag Kalmar AIK och alla i Kalmar vet vilket förhållande klubbarnas fans har till varandra.
Detta gjorde att jag utvecklade en hatkärlek till FF då lagen gick skilda vägar i seriesystemen. Avundssjukan spelade ut sin rätt och jag blev nöjd när man läste i tidningen att FF förlorat. Det svårt att säga när detta ändrades eller varför och hur. Det var sena 90-talet som det märktes att min reaktion gick från ”Ha där förlorade de igen” till ”Fan där förlorade de igen”.
Detta hat som med tidens gång brunnit ut och ur askan har en stark kärlek vuxit fram. Stor del till detta är att jag lämnade Kalmar runt denna tiden och när man kom ut i stora världen så saknade man Kalmar. På något sätt ville jag framhäva min hemort och min dialekt och vara stolt över dem. FF kan man skryta med och det var lätt att vara stolt över KFF. Då ska tilläggas att detta var första vändan i allsvenskan under 2000-talet och då får man vara ärlig och säga att KFF inte gjorde så stort avtryck.
Det är inte bara positivt med att numera inse att man är helt och hållet KFF fan. Det kommer många gliringar från gamla lagkamrater från ”Klubben” om att man är en svikare. Ibland känner jag mig så. Då frågar jag mig:
- Kan man byta favoritklubb? Spelare går vidare till andra klubbar, kan fans göra det också? Eller räknas man bara som medgångssupporter i så fall? Det jag verkligen funderar på är:
- Kan folk verkligen se mig som ett riktigt fan av Kalmar FF när jag så enkelt bytte klubben i mitt hjärta?
Vad kännetecknar ett Kalmar fan? Jag ser nästan alla FF matcher på TV och skriker mig hes när Lasse inte kommer upp i 30 km/h på hela matchen.
Jag blir förbannad när jag ser Sorin bli bortgjord.
Jag gråter när Wastå släpper in ett mål.
Men framför allt blir jag stolt när vi vinner.
Stolt av att bara se Elm-bröderna på plan.
Stolt för att vara Kalmarit.
Stolt för att vara ett Kalmar fan.
Jag tycker detta gör mig till ett äkta fan!
