Var vi verkligen 8608?
Idag har jag prövat på ståplats på Fredriksskans, kurvan ut mot vägen. Såg inte så mycket och det jag såg var så konstigt i perspektivet att jag fattade ännu mindre än vanligt. Så jag tänker inte säga ett endaste litet dugg om hur lagen spelade.
Men det jag kan säga något om är mig, oss, vi dryga 7500 kalmarsupportrar som satt, stod eller hängde runt planen. Vad är vi för tråkmånsar egentligen? Halvhjärtade applåder lite då och då i första halvlek, det blev tystare och tystare allt eftersom det inte blev mål på chanserna, runt mig var det nästan ingen som applåderade över huvud taget. Brukar vi vara så här, kalmarpubliken? Eller är det bara på ståplatserna mot vägen som vi är stentråkiga? Det kanske var tryck på läktarna? I klacken? Jag kanske hade glömt byta batterier i hörapparaten? I början av andra halvlek hade vi vaknat till liv, det applåderades till och med bland oss mot vägen, och jag tänkte ”äntligen lossnade det, det behövdes bara ett ledningsmål, lite mörker och strålkastarnas mysbelysning”. Och efter fem minuter så pajade hörapparaten igen. Knäpptyst, man kunde höra en nål falla. Det krävdes ett mål till av Viktor för att släppa loss jublet.
Så varför är vi så här, svårflörtade, applåderar bara i medgång, när KFF leder med 2-0 och det är tre minuter kvar? Borde vi inte peppa, uppmuntra, stötta både i framgång OCH i motgång? Är inte vi en del av KFF? Utan publiken vad är laget då? Men med det laget vi har, så borde vi visa mer hjärta, hängivenhet och kärlek är lite ljumma applåder och jubel bara när vi leder betryggande. Allt det de ger oss är så fantastiskt, varför kan vi inte ge tillbaka till dem? Är jag kalmargnällig nu? Har jag fel? Är ju ny i det här sammanhanget så jag kanske cyklar helt galet fel nu. Hoppas att vi som åker till Borås på torsdag verkligen peppar, uppmuntrar och stöttar vårt lag på samma ihärdiga sätt som Elfsborgsklacken gjorde idag, de gav verkligen inte upp. För visst älskar vi dem, laget vårt, vi måste bara våga visa det. Eller?
