Allsång i buss elva.
Vilka äventyr jag får vara med om! I går kväll var jag en av alla tusentals fansen i det rödvita havet på Borås arena, känslan och upplevelsen var total! Men själva resan i sig var en upplevelse den med.
Jag hade den stora förmånen att sitta i buss elva på resan till Borås. Jag åkte på egen hand och på det lediga sätet bredvid mig hamnade en trevlig bekantskap som uppenbarligen brukade åka på så många matcher han kunde. Vi småpratade under resan, om vädret, skulle det bli regn?, om laget, om chansen till avancemang och båda konstaterade vi att det bästa av allt på något konstigt sätt var den härliga förväntan inför kvällen som vi kände. Den där förväntan växte ut till ett par ögonblick av ren och skär lycka, inte så ofta man upplever de där ögonblicken, de är som att råka snubbla över ovanligt ovanliga ädelstenar. Ögonblicken gjorde det trista skogiga småländska regniga landskapet till en skimrade vacker sommaräng, alla bekymmer var som bortblåsta och livet lekte.
Vi som satt på bussen var i de allra flesta fall unga eller medelålders män, ett par killar i mellanstadieåldern och ett par herrar som gick i skolan långt innan mellanstadiet var påtänkt utgjorde undantagen, förutom vi fem av den andra sorten då, den där sorten med förmåga att göra flera saker samtidigt och som inte begriper sig på sport, om man nu skulle få för sig att lyssna på fördomar och det ska vi inte göra. När vi kommit så långt som till Smedby ungefär stegade en av de mer erfarna herrarna fram i gången och delade ut allsångshäften, han tyckte vi skulle sjunga en eller ett par bitar. Entusiasmen var total och vi sjöng, varenda kotte i bussen, för fulla halsar; Ju mer vi är tillsammans, Taube, Här är gudagott att vara, Kostervals och en hel hoper fler glada käcka sånger. Stämningen steg för varje gång under resan han greppade micken och ledde oss i den ena sången efter den andra, vilken hjälte! Mellan hans rundor till micken värmde de allt gladare unga männen upp sina slagdängor inför kvällen begivenhet och vi andra hängde på och sjöng, skrålade och klappade så öron, halsar och händer värkte. Behöver jag säga att stämningen och glädjen var på topp?
Under matchen hade jag turen att hamna bredvid en far och son som faktiskt begrep vad som hände på plan och försynt delade med sig till en okunnig nybliven fotbollssupporter som jag själv, tusen tack, det lyfte min upplevelse betydligt. Och vilken publik vi var! Vi stöttade, vi hejade, vi gjorde allt som den där trista klicken på M inte gjorde i söndags på Skansen. Och vi var MÅNGA! Så ofattbart många! Vilken kärleksförklaring, var det allsången i buss elva som bäddade för den? Vi kanske skulle ha Allsång på Skansen en timme före varje matchstart, med höjdarkillen från buss elva som Kalmars egen Anders Lundin? Jag är så ödmjukt glad och tacksam att jag fick vara en del av det som hände i går kväll, trots förlust, trots långa timmar i buss, trots Borås i regn (vad annars), det är verkligen synd om er alla som inte kunde/ville vara där.
Hemresan var, efter några inledande deppiga minuter, nästan lika munter som ditresan. Vår allsångsledare gjorde ett sista bejublat framträdande medan de ljungande blixtarna lyste upp natthimlen och Oh when the reds blev utbytt till SM-GULD, SM-GULD, SM-GULD! fram till Växjö ungefär, då slocknade även de tappraste. Så jag vill bara säga ett stort TACK till alla er i buss elva, ni var med och gjorde gårdagen till ett minne för livet!
