En kärlekshistoria
Halvvägs i landslagsvilan och jag har fått lite tid att fundera över mitt nya förhållande. För det är på något sätt som ett förhållande det här intresset för Kalmar FF och fotboll. Allt finns med, det spirande intresset, spanandet, förälskelsen, lyckoruset, att träffa föräldrarna, att bli accepterad av kompisarna, att börja gräla, upptäcka brister och till slut insikten att det här kan vara mitt livs kärlek.
Kalmar FF är som killen jag spanat in under några år, visst han är snygg, men är han verkligen något att ha? Genom vänner börjar jag inse att han kanske är mer än bara ett välpaketerat yttre, intresset djupnar, jag söker och får kontakt och står plötsligt mitt uppe i en himlastormande förälskelse. Vi går på rosa moln, han gör inte ett fel, inte ett misstag, han är perfekt! Jag träffar föräldrarna (personalen på kansliet) och det finns inte trevligare eller vänligare människor, de vill mig bara väl och välkomnar mig in i familjen. Jag känner mig allt mer hemma, trots att jag inte är den vanliga typen av tjej han brukar välja så är jag välkommen in i gemenskapen. Det är lite svårare med kompisarna (fansen), en del gillar mig, tycker det är kul när det kommer in någon ny och annorlunda i gemenskapen, andra gillar mig inte, jag passar inte in i mallen, vet inte hur man ska vara för att platsa i gänget, kan inte jargongen och är ju rent korkad. En del begriper jag mig inte på, de hänger mest med min kille ifall han skulle råka göra någon fantastisk uppvisning, gör han inte det tappar de intresset helt och hållet. Och så finns de otäcka kompisarna, de som när han vänder ryggen till spyr ut sitt hat och visar sina rätta ansikten och de vägrar jag träffa mer.
Vi börjar lära känna varandra allt mer, jag börja upptäcka hans dåliga sidor, stör mig på dem, men tänker ändå aldrig på att göra slut. Jag måste erkänna att jag var lite orolig att jag skulle tappa intresset om jag upptäckte hans sämre sidor, men oron var obefogad. För förälskelsen har djupna till något mer, bristerna har gjort honom mänskligare, skörare, men jag förstår också att han behöver mig, utan mig är han inte hel. Vi är beroende av varandra, ger av oss själva till den andre, vi vågar visa oss som vi är i all vår styrka och i all vår svaghet. Jag är förundrad, jag som trodde att jag aldrig skulle möta kärleken, att det är för andra, inte för mig och så finns den här, självklar, inte helt okomplicerad men så berikande.
Så börjar jag fundera på hans ursprung, hans gener (fotboll i stort). Jag vill helt plötsligt veta allt, kunna hela historien, lära mig allt om hans invecklade släktförhållanden och hur det kommer sig att han är den han är idag. Men jag inser min begränsning, jag har helt enkelt inte den tiden det krävs för att kunna förstå allt som finns att förstå. Så jag kommer till ro med min nya kille, vi tar det lugnt, träffas när vi kan, ger det bästa vi kan till varandra och skulle han göra sitt mest bländande trick (SM-guld förstås) så blir jag självklart oändligt stolt över honom men om han mot all förmodan (för jag tror ju på honom!) skulle misslyckas så är han i alla fall den ende jag vill ha, precis sådan han är.
