Viktor Elm: ”Jag kommer gärna tillbaka”
En gråkall eftermiddag i Kalmar. Ett fotbollslag tränar som det alltid har gjort. Men allt är verkligen inte som vanligt, laget kan ta sitt första SM-guld i allsvenskan om några dagar. En av spelarna ska lämna laget för nya uppgifter i holländska Heerenveen. Efter träningen träffar jag Viktor Elm för ett samtal om ursprung, fotboll och att återvända.
Vi sätter oss i det trista rum som efter hemmamatcherna brukar prydas av illröda bakgrundsbilder. Han, den hyllade 22-åringen från Broakulla, verkar ha landat efter lyckoruset i söndags, det breda leendet som aldrig tog slut är borta, i stället visar han upp en inre säkerhet som kanske kommer från insikten att han har hamnat på rätt plats i livet, han gör det han är bäst på, han gör det bra och han vet om att han är bra på det, med all rätt. Men fötterna står stadigt på jorden, rotade i den småländska myllan och tryggheten i familjen och han blir aldrig stöddig, mallig eller odräglig, tvärtom. Fokus ligger självklart på den sista matchen i KFF-tröjan, den avgörande matchen mot Halmstad på söndag, men jag undrar hur det ska bli att lämna föreningen.
- Även om jag ser fram emot att flytta så blir det blir säkert väldigt jobbigt sista gången jag är här, Fredriksskans har ju varit mitt hela mitt liv ett tag nu, jag kommer säkert att sakna både mina bröder och andra lagkamrater som jag har tillbringat en stor del av mitt liv med. Mycket kommer att bli annorlunda men så är det, livet går ju vidare. Flytten går runt den 28:e november och jag börjar träna med Heerenveen med en gång, och ska sitta på skolbänken fem gånger i veckan för att lära mig holländska. När transferfönstret sen öppnas i januari hoppas jag på att få spela matcher. Det är väl bra på ett sätt, jag kan komma in i det utan att behöva prestera på topp direkt, det känns lite konstigt att inte komma hem över jul, men det får man ta.
Hur skulle du beskriva dig själv som människa, med några få ord?
- Jag tror jag är rätt lugn, snäll och omtänksam, glömsk som få, jag har jättesvårt att komma ihåg saker.
Och som fotbollspelare?
- Det har ändrat sig rätt mycket genom åren, även om jag tror att jag har hittat min fotbollsidentitet mer nu. När jag var yngre var jag mer stillastående, en lirare och kämpade väl inte så där jättehårt. Det var väl samma sak ända fram till första året i Kalmar, då började jag lägga mer fokus på defensivt arbete, det har gjort att jag blivit mer komplett som spelare, innan har jag ju alltid varit en mer offensiv spelare. Mina styrkor är fysiken, jag är stark och kan hålla undan motståndare, och så har jag ju ganska bra teknik, och det gör att det inte är jättelätt att ta bollen ifrån mig. Spelförståelse har jag och en bra vänsterfot… Svagheterna är att jag inte är tillräckligt kvick, jag har ju en storlek och tyngd, jag jobbar på att få bättre teknik i sidledsförflyttningar och vändningar, både med och utan boll.
Hur jobbar du på det, bara rent tekniskt eller är det mentalt också?
- Det är mycket mentalt, det gäller att veta vad man ska göra när man kommer till en träning. Jag tror det är många som kommer till en träning och tänker ”jaha nu är det träning” och har inget mål med den, det har inte jag heller ibland, det blir lite vardag och slentrian. Då blir det lätt att man bara går dit och gör det man ska och sen går man hem. Men så vill jag ju inte att det ska vara egentligen. Jag vill komma till träningen och veta vad jag ska jobba på, när jag gör det så ser jag resultat ganska snabbt, bara jag är medveten om det. Tyvärr är jag inte alltid det.
Är det du själv som bestämmer vad du behöver fokusera på?
- Ja det är det, jag känner mig själv ganska väl nu, tidigare har pappa och Tony Westring, rådgivare knuten till vår agent, varit de som har sett och berättat vad jag behöver förbättra. Även mamma som kanske inte är så fotbollskunnig har gett råd, hon har ju sett mig hela mitt liv och känner mig.
Vad är bra teknik för dig?
- När man får en passning och ger den vidare på ett tillslag direkt och man får bollen precis där man vill ha den. När man får svåra bollar på sig, hur man tar ner den och tar med den, hur man behandlar den då, första mottagstouchen. Den bästa tekniken är den man kan göra något användbart av, att dribbla för dribblandets skull är kanske skickligt men ingen bra teknik.
Hur mycket av detta går på autopilot?
- Det är nog rätt mycket på auto ändå. Det är klart att man måste se var man har motståndet och det är inte alltid man hinner tänka så det är aldrig fel att träna mycket på det. Det handlar också om spelförståelse och spelintelligens. Har man en bra grund i autopiloten så är det enklare att se vad motståndarna gör, ju mer man tränar desto enklare är det att ha koll på annat än att koncentrera sig på tillslaget.
Skulle du kunna kasta lika långa inkast som Rasmus?
- Jag vann faktiskt en inkasttävling över Rasmus i Nybro i somras, med lite tur. Annars har jag lite mer muskler över axlarna och Rasmus är lite mer rörlig, både i axlar och i armleder, därför kastar han längre. Men David kastar också långt och pappa med, de har väl nånting…
Det är lätt att få intrycket att han heller pratar om sig själv som fotbollspelare än som person, en känsla av att han kanske är blyg, men troligare privat växer under hela intervjun. Så hur känns det då att möta media, trivs han med det?
- Det är väl inget jag föredrar egentligen. Men det är en vanesak. Jag har sett mig själv på tv, i början var det mycket svordomar och helt annorlunda än vad det är nu, det har hänt mycket. Jag har inte fått någon mediaträning utan jag har lärt mig själv, nu känns det mer naturligt. De ringer kanske gärna till mig, särskilt nu när jag har varit med i landslaget, det blir en himla massa intervjuer och det blir en vana och även om jag inte tycker det är skitkul eller gillar det så tillhör det fotbollen, folk vill ju veta.
Det blir annorlunda i Holland?
- Ja först ska jag ju lära mig holländska så fort som möjligt, det ser jag fram emot faktiskt, jag brukar ha ganska lätt för att lära mig språk. Det ringde en holländsk journalist häromdagen och ville ha en massa svar, det tog säkert en halvtimme för mig att få till bra svar på engelska. Jag lär väl mig det också förmodligen. Alla lär väl inte prata med mig i början ändå…
Självförtroende, hur viktigt är det?
- Alla mår bra av att få bekräftelse, alla behöver och söker bekräftelse och när man får det är det självklart att självförtroendet växer. Jag trodde aldrig jag skulle bli uttagen till landslaget och det är klart att det gav mig en självförtroendeboost.
Och då presterar man bättre på plan?
- Ja absolut! Allting går ju lite enklare och motivationen att bli bättre blir bättre.
Du har spelat i fyra föreningar, Johansfors mellan sex och fjorton års ålder, Nybro i nian och hela gymnasiet, Falkenberg i ett år och Kalmar i två år, var finns hjärtat?
- Även om jag har fått mycket av alla så är hjärtat självklart mest i Johansfors. Det är jättekul att komma tillbaka dit, även om de inte är världens bästa lag så är det fruktansvärt kul att se dem spela. Det är ju där jag har vuxit upp. Jag var väldigt hemkär när jag var yngre, jag vill bara vara hemma. Jag struntade i att gå på disko när jag gick i högstadiet i Emmaboda och stannade hemma istället, sånt som jag kan ångra idag. Jag har alltid trivts hemma med familjen och kompisar. När jag skulle flytta till Falkenberg krävdes det en del påsparkningar, jag hade precis träffat en tjej, men som tur var flyttade hon med. Nu är jag inte alls lika hemkär längre.
Är boendet löst i Holland?
- Ja, jag har ju haft ganska gott om tid så klubben har ordnat en lägenhet, det är skönt, jag slipper att bo på hotell, det är så fruktansvärt tråkigt.
Kommer du fortsätta blogga?
- Njae det blir nog inte så, det är inget jag har fastnat i, jag har väl inte tyckt det har varit jätteroligt, jag vet ju att många tycker det är roligt att läsa. Jag vill inte lämna ut för mycket av allt privatliv, det är inte riktigt min grej.
Har du någon hälsning till fansen?
- Jag vill passa på att tacka för allt och för den här tiden och hoppas att vi ses igen!
Så vi kan hoppas att vi får se dig i den röd-vita dräkten igen?
- Det är inte alls omöjligt!
Så släntrar han iväg mot Fredriksskans inre, och jag kan inte annat än imponeras av hans lugn och självsäkerhet. Ett lugn och en självsäkerhet som inte kan komma från något annat en en total trygghet inom honom själv och jag önskar att alla barn och ungdomar som någonsin växer upp får förmånen att ha en familj och ett sammanhang som den bröderna från Broakulla haft. Bättre grogrund är så finns inte.
