Till Kalmar FF's guldmän!
Kära spelare i Sveriges bästa fotbollslag 2008! Det har gått två och ett halvt två dygn sedan er sista match i allsvenskan i år var färdigspelad och ni äntligen fick ta emot belöningen för ert hårda slit, medaljer, en pokal och supportrarnas och en samlad journalistkårs hyllningar. Förhoppningsvis har ni inte landat än utan fortsätter njuta och fira åtminstone veckan och kanske året ut.
Men jag själv har haft svårt att ta in det här. Min hjärna greppar vad som hänt, men hjärtat har svårare att hänga med. Jag är framför allt stolt och glad, så oerhört stolt och glad, men det finns också en gnagande känsla inom mig, som har varit ungefär som en liten, liten sten i skon, det har varit hopplöst att kunna tänka på något annat innan jag snörat upp skon och fått bort stenen. Jag är sorgsen, nedstämd, deppar rent av, men varför? Jag borde vara själaglad, festa nätterna igenom, gå runt på stan och vråla SM-GULD och KFF om vartannat, men istället sitter jag hemma och funderar på varför jag inte är glad allra längst in. Så i går kväll slog det mig, äntligen, när jag tog tag i den växande tvätthögen och städade mitt hus i ren frustration över att jag inte kunde komma på vad som var fel kom svaret till mig som en blixt från klar himmel.
Det är inget som helst fel på er eller den imponerande prestation ni har gjort, tvärt om, det är jag själv som är helt galet ute och cyklar. Jag är missnöjd med mig själv, besviken över hur jag burit mig åt och ledsen över min tafatthet. När domaren blåste den magiska slutsignalen skrek jag rakt ut av glädjen som bubblade inom mig, men sen slog det till, det där förlamande monstret inom mig. Monstret som har blyghet till mamma och självmedvetenhet till pappa. Monstret hindrade mig från att rusade ut på plan som en vettvilling, att kasta mig över er, att krama några av er när jag hade chansen, att försöka röra vid pokalen. Jag stod bredvid.
För det slog mig plötsligt att jag inte var pojke eller man eller gapande fjortistjej, och jag hade inte laddat med konstgjort mod under resan till Halmstad, så blygseln sköljde över mig som en spann iskallt vatten. Jag är så rädd att göra tokigt, avigt, fel att jag frös fast på stället, blev tyst som en mussla och på så sätt gjorde jag ju just tokigt,avigt och fel. För inte hade spelat någon roll om jag hade rusat fram jag med, skrikit, kramat, grattat, försökt röra vid den där åtråvärda pokalen, även om jag är tjej och en ganska nybliven supporter. Men det blev så manligt allting, jag kände mig utanför på grund av mitt kön, för första gången någonsin i mitt liv. Och även om det i mina ögon är ett par tre av er som är riktiga läckerbitar så handlade ju inte att stöta på någon eller man möter kvinna eller något romantiskt, det handlar om människa möter människa i glädje och gemenskap. Inte hade någon i de där härliga rusiga ögonblicken på Örjans vall, tyckt det var konstigt om jag hade gjort som alla andra. Men jag stod bredvid, självmedveten, försiktig, blyg, tafatt.
Jag kan inte vrida klockan tillbaka tre dygn och göra om allt igen, ögonblicket har gått förbi, jag missade det och lär ångra det länge, länge. Jag kan ju knappast åka Kalmar runt till era hem, ringa på och säga GRATTIS och ge er den där kramen av glädje, jag hade chansen på Örjans vall och tog den inte. Men nu vet jag i alla fall vad som var fel och nu kan jag på allvar börja njuta av det ni gjort, jag längtar till våren när allt börjar om igen, matcherna, snacket, jakten på nya utmaningar och förhoppningsvis en repris av söndagens glädje så att jag får chansen att bättra mig och skrikande kasta mig om halsen på var och en av er!
KRAM på er, guldgossar och GRATTIS!