Alldeles, alldeles underbart
Dimmig gråkall, februari. Dagarna läggs den ena efter den andra, inte som sommarens smultron träs på ett strå utan mer som en räkning läggs på den andra i en redan alltför hög trave, trist, oändligt trist. Allt blir jämtjockt, vakna, kliva upp, väcka dottern, frukost, buss, jobb, buss hem, middag, tv, datorn. Varje dag likadan, enda avbrottet är den lediga dagen i veckan då allt, verkligen allt ska hinnas med och man hinner två saker av femton på listan.
Men nästa lördag ska tristessen brytas, äntligen. Jag har väntat, längtat, saknat och nu, snart, på lördag ska det hända. Det där magiska som jag drömt om, både dagar och nätter. I ren saknad har jag slukat och läst allt jag har hittat om det, fantiserat lite, önskedrömt. Vad kan hända, vad ska jag ha på mig, kommer det att bli som det var förut, kommer jag att känna likadant? På Alla hjärtans dag är det dags! Jag ska äntligen gå på match med Kalmar FF igen! Visserligen bara en träningsmatch, på B-plan, på k-o-n-s-t-gräs, mot Åtvidaberg, efter en lite skakigt genomförd La Manga-turnering och med att antal spelare antingen lite vingklippta eller lite vilse i laget. Att förutsättningarna är ganska trista spelar ingen som helst roll, det är ju KFF som spelar, om än i ny konstellation, det där laget från vischan som tog SM-guld i höstas, om ni minns? Att få återse de man känner igen och kolla in de nya, att försöka, trevande, fortfarande med nykomlingens ögon, försöka se vem som håller sedan i höstas, vem som kommer att kunna slå sig in, vem som utvecklats, vem som tappat.
Under tiden som gått mellan ruset efter den magiska söndagen i november och lördagen som kommer har jag upptäckt en del udda och nya drag hos mig själv. Jag överraskade mig själv med att bli löjligt stolt över att få se, ta och hålla i en silverpokal på en sex-sju kilo, det där mycket irriterande sättet att sluta prata mitt i en mening och i stället glo på en intressant matchsekvens i repris på tv har drabbat även mig, jag kan bli smått lyrisk över att få träffa och byta ett par ord med en före detta gymnasielärares son och då beror det kanske inte så mycket på läraren, Lennart Carlsson, utan mer på sonen, Tobbe, jag lyssnar just nu på Bruce Springsteens senaste, för att David Elm säger att han är bra ( och en del låtar är rent magiska, han är klok han David!).
Och i skenet av de här förändringarna och av mina förväntningar inför en träningsmatch undrar hur jag kommer att bli när det börjar närma sig allsvenska premiären. Tack och lov att dottern också är KFF-fan annars skulle hon nog ta sitt pick och pack och fly, den förste april får jag en ny chef, kommer hon att förstå min hängivenhet och framför allt kommer hon att acceptera den? Mina släktingar och vänner kommer nog att få allvarliga nackproblem av att oroligt skaka på huvudet åt mig och alla mina samtal kommer allt mer att ledas in på laget, förutsättningarna för guld, spelare, arenan, både den gamla, uttjänta och den nya, drömda.
Med alla dessa förväntningar skulle det kunna bli totalt vilse i pannkakan på lördag, inför säsongen, inför cuper och allt vad det nu är som gäller under året. Men det gör inget, för längtan och förväntan är också underbart, går inte alla drömmar och förhoppningar i uppfyllelse så har jag i alla fall minnet av den nionde november kvar och det kan ingen ta ifrån mig.