En kärleksförklaring, en hyllning, ett tack
Gästkrönika: Signaturen Quicksand förklarar sin kärlek till Kalmars senaste landslagsman och föreningens mittfältsmotor Rasmus Elm.
I vintras stötte jag på Rasmus Elm i en butik i Kalmar. Min första tanke var att gå fram och berätta exakt hur bra jag tycker att han är. Att det är han, Xavi, Fabregas, Gerrard och Torres som är de mest briljanta, mest geniala fotbollsspelarna som finns idag. Snabbt kom dock nervositeten krypande. Snart skakade jag nästan. Det var exakt samma känsla som jag alltid haft när jag velat tala om för en flicka att hon är vackrast i världen och att jag är kär. Jag brukade aldrig gå fram till de där flickorna. Nervositeten var alltid för stor. Nu är jag rent teoretiskt vuxen, och flickproblemet har löst sig. Men jag vågade inte gå fram till Rasmus Elm...
Jag ser upp till Rasmus Elm, han är en så otroligt stor fotbollspelare. Att hans ödmjukhet och mognad är lika stor såväl på planen som utanför gör att min respekt för honom som person är lika stor som min beundran för hans fotbollskunnande.
Rasmus Elm kan allt en fotbollsspelare behöver kunna. Hans positionsspel är fenomenalt, hans uppoffrande arbetsförmåga är större än alla andras och hans energi färgar av sig på ett helt lag. Hans mognad gör att han alltid tar rätt beslut. Hans duell- och huvudspel visar var gång vilken balans och styrka han besitter. Hans inkast är längst i världen. Hans fantastiska mottagningar som skapar honom de extra tiondelar en vanlig spelare aldrig får är helt briljanta. Hans vändningar är alltid perfekt tajmade. Hans touch är magisk, han tappar aldrig bollen utan viker alltid av i rätt hundradel när han känner att motståndaren står på fel fot. Hans djupledslöpningar river sår i alla försvar. Hans inlägg är stenhårda och träffar på centimetern där han siktar varje gång. Hans frisparkar är i världsklass, vare sig han skjuter direkt på mål eller om han slår dem för skarv. Hans skott, med bredsidan eller med hans fantastiska vrist, är projektiler som är såväl teoretiskt som praktiskt omöjliga att ta. Om Rasmus Elm träffar mål så går bollen i mål. Han har allt det här, och det gör honom fantastisk.
Men Rasmus Elm har nått mer, nått mycket större. Det som gör honom till den fotbollspelare som jag inte vågar gå fram och prata med är hans otroliga speluppfattning, blick och känsla. När Rasmus Elm slår en perfekt yttersida bakom ryggen i en omöjlig yta utan att ens ha tittat åt det hållet för att han känner, han känner verkligen, att en medspelare löper dit och blir fri så är det så nära glädjetårar man kan komma av att titta på fotboll. När jag ser spelet från sidan och har perfekt överblick över hela planen och Rasmus Elm slår en passing jag inte sett, och om jag sett den inte ens hade trott att den var möjlig att slå, så är det bara att le för att försöka lugna rysningarna som går genom kroppen. Rasmus Elms passningar är konstverk, konstverk som framkallar genuin lycka hos den som får se dem och förstår briljansen i dem. Rasmus Elms passningsspel är konst.
Rasmus Elm har varit fantastisk i Kalmar FF i 2,5 år. Han har tillsammans med sin bror lett Kalmar till det första SM-guldet i klubbens historia. Alla minnen och känslor han gett mig genom sitt spel har varit fantastiska och har förgyllt mitt liv. Jag har sedan länge talat med mina vänner om att han kommer att bli ordinarie i A-landslaget så snart han får chansen och jag är övertygad om att han var mogen för A-landslaget redan för ett år sen. Jag har alltid trott att han kommer att bli Sveriges bästa mittfältare, han är redan där, och nu tror jag nåt mer.
För det är när Rasmus Elm i sin riktiga landslagsdebut borta mot Portugal tar emot bollen tio meter in på Portagals planhalva och utan minsta tvekan går på skott från 40 meter som man inser att allt man trott om honom inte längre räcker till, alla förhoppnngar man haft var för små. Det är då man ryser som man bara gör när man känner att nått riktigt stort kommer att hända. Hans blick är redan där uppe med Xavi, Xabi Alonso och Guti. Hans skott är lika fantastiskt som Gerrards. Rasmus Elm kommer att bli världens bästa mittfältare. Och när han tar skottet mot Portugal berättar han att han vet det själv. Han tänker nå dit. Hans ödmjukhet skulle aldrig låta honom tala om det. Men det behöver han inte heller. Hans spel säger allt.
http://www.youtube.com/watch?v=OQI_ENpw0EM
/Quicksand
Har du också skrivit en gästkrönika som du vill ha publicerad på Röda Bröder? Skicka den i så fall till roda.broder@gmail.com.
