Årskrönika - en "halvofräsch", ganska okej säsong
Guld i tankarna, guld att försvara, besvikelser, succéer och Champions League. Året 2009 blev det tuffaste någonsin för Kalmar FF. Vad hände egentligen under säsongen 2009?
2008 var året Kalmar FF blev svenska mästare för första gången någonsin under sin, snart 100-åriga, historia. Ett år som hade allt; spänning, stjärnglans, guld och Viktor Elm. Inför 2009 hade Viktor försvunnit, så även "Bagarn" Rosengren, Cesar Santin(efter halva säsongen 2008), Arthur Sorin och skyttekungen Patrik Ingelsten. Alla dessa var, under guldsäsongen, startspelare för Kalmar FF. Trots detta faktum fanns hopp om ett nytt guld 2009. Jo, hoppet fanns!
De fyra spelarförlusterna inför 2009 ersattes med Stefan Ålander(kom i juli) och Tobias Eriksson från GIF Sundsvall, Daniel Mendes från AIK. Dessa tre blev ordinarie i 2009 års upplaga av Kalmar FF:s a-lag. Även Markus Thorbjörnsson, Darryl Smylie och Reinaldo Da Silva skrev på för Kalmar FF, men har under året inte spelat särskilt mycket.
Den allsvenska säsongen 2009 drog äntligen igång för Kalmar FF:s del i början av april, efter en halvdan försäsong som bara hade resulterat i tre vinster i alla nio träningsmatcher. Trots den knackiga försäsongen så tog Kalmar FF även en titel i år, i svenska supercupen, med ett mål mot noll där IFK Göteborg stod för motståndet, och nyförvärvet för året, Daniel Mendes, avgjorde i sista minuten. Första titeln var bärgad och plötsligt övergick hoppet om nytt guld till tro. Att slå Göteborg så tidigt på säsongen och dessutom vinna första matchen på tävlingssäsongen skapade tron om ännu en säsong i topp. En bra start på en säsong som skulle visa sig vara "halvofräsch" för att citera skribent Johan Klintberg, Röda Bröder. I början av april smällde det alltså för första gången i allsvenskan 2009, och vilken smäll det blev. 1-1 mot Gefle, bara två veckor efter vinsten i Supercupen. En smäll för Kalmar FF som alla trodde skulle vara bättre än Gefle. Efter 1-1 så tänkte givetvis de flesta att det var premiärnerver, men början på den här säsongen skulle visa sig vara en tuff start, och ingen dans på röda rosor. Matchen efter var hemma mot AIK, en på förhand tuff match, där det blev förlust. Det följdes upp med oavgjort mot Elfsborg och förlust mot Halmstad. Facit fyra matcher och två poäng imponerade inte på någon, och saknaden av fyra spelare, fyra viktiga spelare, var enorm. Det dröjde över en månad efter Supercupen innan första vinsten kom, mot Örebro, och Kalmar FF var igång. Upphämtningen började. Med Örebromatchen inräknad lyckades Kalmar FF ta 19 av 24 möjliga poäng, vilket gjorde att Kalmar kämpade upp sig till toppskiktet av Allsvenskan innan sommaruppehållet som bestod av U21-EM, där Kalmars egna produkt, Rasmus Elm, var en bidragande orsak till att Sverige tog sig till semifinal. Rasmus var också starkt bidragande till de 19 poängen på våren.
Transferfönstret öppnade och rädslan för att succéspelaren Rasmus Elm skulle försvinna smög sig på kalmarfansen. Fulham, Everton, PSV och AZ Alkmaar var bara några av klubbarna som visade intresse för Rasmus Elm, och flyttlasset gick, som alla förmodligen vet, till AZ Alkmarr i Holländska Eredivisie i slutet av juli. Även broder David Elm följde Rasmus Elm och flyttade till England och Fulham. Plötsligt hade sex tongivande spelare försvunnit på mindre än ett år. Som ersättare om brasilianaren Reinaldo Da Silva och även en annan brasilianare, Ricardo Santos, återvände till Kalmar FF efter att ha varit utlånad till J-Södra.
Efter sommaruppehållet var det dags för det omtalade CL-kvalet, där Kalmar fick bygga extra baracker till Skansen för att få kvala till Champions League. Lottningen visade sig in gynnande för Kalmar som lottades mot de överlägsna ungerska mästarna Debreceni VSC. Första matchen på bortaplan och förlust 2-0 var ett faktum. Vid det tillfället såg CL-äventyret ut att få ett abrupt slut. Debreceni kom senare på besök i Kalmar. En väldigt underhållande match på Skansen slutade 3-1 till Kalmar FF och Debreceni lyckades gå vidare på bortamål och tog sig sedan ända till slutspel. En riktig stjärnsmäll. CL-äventyret var över men väldigt god erfarenhet för många av spelarna.
15 matcher återstod av Allsvenskan efter Champions League-kvalet, och Kalmar var fortsatt med i toppen och fightades om guldet tillsammans med Elfsborg, AIK och Göteborg. Även Helsingborg såg ut att gå mot en bra höstsäsong och chans på topplaceringar. Spelet fungerade dock inte längre lika bra som det hade gjort med två bröder Elm i startelvan. Spelstilen var tvungen att ändras och Kalmar haltade lite i serien. Men vinster i en del viktiga matcher, till exempel mot Elfsborg, gjorde att hoppet och tron inte togs ifrån fansen. Förlusten på Skansen mot Örebro var dock det som fick tron att återigen försvinna. Hoppet fanns kvar, och efter ännu en vinst mot Göteborg fanns verkligen hoppet om att misstag skulle fälla AIK, Elfsborg och Göteborg. Årets i särklass sämsta match signerad Kalmar FF kom dock när det betydde som mest. 4-2-förlust mot bottengänget Örgryte och gulddrömmarna och hoppet dödades fortare än kvickt.
Kalmar FF avslutade säsongen med att förlora mot Djurgårdens IF på Stockholm Stadion, en förlust som gjorde att DIF höll sig kvar i högsta serien, men en förlust som inte betydde någonting för Kalmar. Europaplats nummer fyra var redan säkrad, och återigen var Kalmar FF bland de fem bästa, för sjätte året i rad - starkt!
När jag nu blickar tillbaka på säsongen så har det varit en bra säsong. En fjärde plats är inte vad något fans drömmer om, och heller ingenting som kommer att stå med i historieböckerna, men KFF var för andra året i rad det lag som gjorde mest mål i Allsvenskan. Närmare bestämt 53 stycken, där Rasmus Elm var bäst på nio mål - på en halv säsong. Att bäste målskytten gör nio mål av 53 bevisar att Kalmar FF under året har haft en bra bredd på måskyttar, men att spetsen har saknats, precis som många förutspådde innan säsongen, precis som vi fruktade.
Säsongen kan sammanfattas med några få ord; hopp, tro, Smylie-toabesök, "halvofräscht" och ny arena.
Nu laddar vi för en ny säsong. En säsong av nya möjligheter. Dock utan Lasse Johansson och Mikael Eklund.
Tack för i år!
Forza Kalmar FF
