O, when the Reds go marching in
"Och så kom jublet. Det tog ett par sekunder innan jag vågade förstå, men sedan sprack ett leende upp i mitt fortfarande något bittra ansikte. Visst var det 1-1? I samma stund som det åter plingade till i fickan så hördes hela Fredriksskans brista ut i ett svar på speaker-Martins utrop; Abiola... DAUDA!"
Med minutiös timing slogs portarna på Polenfärjan upp klockan halv åtta. Precis samma klockslag som avsparkstiden på Fredriksskans var satt till, med Kalmar FF och Levski Sofia på varsin planhalva. En stor match, med ett av de allra skarpaste motstånden som Kalmar FF utsatts för under de senaste åren. Men själv ursäktade jag mig alltså fram genom folkmassan där alla skulle ut till vidare transporter ifrån Karlskronas hamn. Familjen stressades på, utan missöden i trafiken eller dylikt så skulle bilen nå fram till slutdestination (i alla fall för mig) Fredriksskans lagom till matchminut 75. Eller kanske till och med 70...?
Inte förrän vid avresan i måndags kväll lyckades jag koppla samman den sena hemkomsten med kvalmatchen, ibland fungerar ju hjärnan på detta sätt - ett och ett blir inte alltid två... Dessutom låg jag nere med en rejäl halsinfektion i helgen, kanske ska jag skylla på den.
Sms-underrättelser om startelva och första halvleks händelseförlopp med tillhörande underläge präglade bilresan längs kusten. Andra halvlek tickade igång och vägen blev inte kortare, men så småningom nåddes ändå resans mål och ut ur bilen dråsade jag, medan den i sin tur rullade vidare hemåt.
Hur långt kunde det ha gått? 70 minuter? Inte mycket mer i alla fall. Vakten skulle bara passeras, jag dök ju upp såhär sent i den där GAIS-matchen häromåret också, det var ju inga problem. Men just det, även vi ungdomar med fri entré skulle ju ha biljett idag, det läste jag ju någonstans... Äh, det kan han väl inte börja älta när det bara återstår 15-20 minuter, inträdet är ju fritt?
- Tyvärr, alla ska ha biljett idag. De kan bara köpas innan andra halvleks början. Sorry.
Slaget var hårt. Med en uppriktig blandning av ilska och uppgivenhet vandrade jag bort mot busstorget där det var alldeles tyst och ensamt. Men så hörde jag ljud bortifrån Skansen. Hemmaklacken verkade hålla igång bra trots underläget. Ett meddelande meddelade att Kalmar gjort ett trippelbyte. Ljuden blev allt skarpare, sektion E gav sin försångare både ett K och ett F och så ett F till, och lyckades sedan pussla ihop det hela till en ramsa som ekade över fjärden (det må låta klyschigt för icke-kalmariter, men det är faktiskt en fjärd mellan Fredriksskans och busstorget).
Och så kom jublet. Det tog ett par sekunder innan jag vågade förstå, men sedan sprack ett leende upp i mitt fortfarande något bittra ansikte. Visst var det 1-1? I samma stund som det åter plingade till i fickan så hördes hela Fredriksskans brista ut i ett svar på speaker-Martins utrop; Abiola... DAUDA!
De återstående tio minuterna blev en svår period för naglarna. Ni som inte vågar lyssna på Radiosporten när favoritlaget spelar bör inte prova på att ställa er 100 meter ifrån arenan och därifrån bara utgå ifrån arenaljudet. Inte minst framkallade upplevelsen en känsla av utanförskap. Det hela fick mig att inse att jag vill vara med. När Kalmar FF spelar hemma vill jag vara där. Trots att Fredriksskans är litet, trots att sektion E inte står värd för den allra ståtligaste hemmaklacken och trots att det på Fredriksskans ofta är kallt även när det är varmt så vill jag vara där när Henrik Rydström leder in sina lagkamrater.
O, when the Reds go marching in.
