Jan Banan och byxorna som räddade KFF
Fotboll är lycka och besvikelse. Ibland både och.
Norrköping, oktober 2000. Vi står ett hundratal Kalmarsupportrar bakom ett av målen på Bollspelaren, Sylvias hemmaplan i ett industriområde strax utanför stan. Längs med den ena långsidan finns en resultattavla. Den visar 2-0 för hemmalaget i halvtid. Runtomkring mig är folk i upplösningstillstånd, Kalmar FF är på väg ur Superettan.
Spelet i första halvlek har varit statiskt, onaturligt spänt och riktigt dåligt. Spelarna har fått höra att dom är värdelösa, både från ståplats och från den medresta sittplatspubliken. Det regnar och är kallt, det här är verkligen baksidan av vårt fotbollsintresse - det här är värdelöst.
Obehagliga minnen från Fredriksskans 1987 tränger sig på. Peter Nilssons misstag mot Hässleholm och degradering från Division 1.Det här blir en repris, tänker jag, samtidigt som jag noterar att flera personer omkring mig har gråten i halsen.
"Helvetes jävla skit. Det kan inte bli värre än så här."
Visst kan det bli värre, min flickvän sedan tre år har ju gjort slut samma dag. Regnet tilltar, vi faller - igen.
Det här är värre än någon annan förlust jag har varit med om, tänker jag. Ingen annan match kan ens jämföras med den här tragedin. Spelarna är på väg tillbaka, folket på läktaren formerar sig igen, spridda burop hörs. Ingen tror på ett mirakel, vi väntar ut besvikelsen kollektivt.
Men plötsligt ser jag något märkligt. Det hänger ett par byxor på nätet bakom Sylvias mål.
Efter en stunds förvirring framgår det att det är en välkänd Kalmarsupporter, vi kan kalla honom för Jan Banan, som står bakom upptåget. Det är hans byxor som hänger där. Är det för att psyka Sylvias målvakt? Är det för att manifestera mot Kalmar FF:s usla spel? Frågorna är många men några svar ges inte. Jan Banan säger inte ett ord utan står för sig själv och röker en cigarrett. Jag blickar ut mot planen igen, spelbilden är bättre i andra. Elva röda bröder ger allt för KFF, Sylviaspelarna verkar nästan rädda om benen nu. Med knappt 20 minuter kvar att spela exploderar Bollspelaren: Kalmar FF har reducerat.
"Det kanske kan räcka med 2-2 om vi slår Landskrona hemma i sista omgången", säger någon. Det blir 2-2 ett par minuter senare, Stuart Reddington rusar ut mot bortasektionen efter sitt nickmål och hoppar upp i famnen på Jan Banan.
Glädjen är så total att ingenting annat existerar. Hör att någon bakom mig vrålar: That´s so f***ing great, Stuart!!
Reddingon återvänder mot mittcirkeln med sin något kalviga löpstil. Vi är hänförda och lyckliga, 2-2 är ett helt okej resultat. Nu gäller det bara att hålla tätt bakåt och säkra. Spelet återupptas, bollen far fram och tillbaka på mittfältet, KFF börjar uppträda nervöst och kantigt igen. Låt det inte ske, tänker jag. Låt inte Sylvia göra mål...
Plötsligt kommer KFF upp i en kontring: En frispelad Kalmarspelare ångar fram mot mål. Tiden står stilla innan vi ser vem det är. Ridå. Det är Jocke Lantz, en kille som jag dribblade av på skolgymnastiken i plugget. Jag har fram till nu - när vi står här i ösregnet på en av fotbollens många bakgårdar i Sverige - vägrat inse att Joachim Lantz har potential som fotbollsspelare på elitnivå. Han kommer att missa det här... han kommer att missa det här... han kommer att... chippa upp bollen i krysset?
Allt brister. Glädjen är så ofantlig som den bara kan bli om man pendlar mellan himmel och helvete. Jocke Lantz skriker ut sin lycka omringad av medspelare och supportrar, i förgrunden på nätet hänger Jan Banans byxor som någon slags märklig lyckoamulett. Bengaliska eldar tänds på vägen ut och det här är det bästa vi har varit med om i fotbollssammanhang. Det här är en känsla som faktiskt överstiger det allsvenska avancemanget 1998. Jag vet inte riktigt varför, men kanske är det för att ännu en säsong i Division 2 hade förstört våra liv.
Vid minibussen träffar jag Jan Banan, han har tagit ner byxorna och ser lycklig ut.
Så här i efterhand har jag funderat på varför Jan Banan hängde upp sina byxor bakom Sylvias mål. Gissningsvis ville han psyka målvakten eller protestera mot KFF:s usla spel i den första halvleken. Jag ringer upp och frågar:
Varför hängde du egentligen upp de där byxorna bakom Sylvias mål?
- Det vet jag faktiskt inte. Jag har inte en susning.
