Reserapport Landskrona borta
"Kalmar - vi tar guld i år!" ekar självironiskt från läktaren. Vi leder med 3-1 och kommer att vinna över Landskrona BoIS den här gången.
Vi glider ner till Fredriksskans runt halvtio - Jag, Göran och Janne Banan. KB har två bussar ner till Landskrona och antagligen åker lika många privat. KB har stil på researrangemangen, eller vad sägs om gratis lunchmackor åt samtliga resenärer? De flesta av oss har partajat hela helgen, Dropkick Murphys spelas i högtalarna - men ingen reagerar när musiken ersätts av något konstigt pianoklinkande. Innan kommungränsen är passerad har jag nickat till ett par gånger.
Vid någon slags rastplats i Blekinge byter jag, Simon och Pecka buss. Vi åker ju hellre i partybussen, resonerar vi innan vi hoppar på. Vi beblandar oss i de bakre delarna med gamla stjärnskott som Jimmy L, Svedjenäs d.y och Cajander. Naturligtvis är heller ingen bortamatch fullständig utan helhetskonceptet Janne Banan. Den här gången tar han redan inledningsvis hand om bussmikrofonen:
- Jag tänkte att vi skulle sjunga lite för KFF här idag...
Minuten senare har fanskapet dragit igång en otroligt dålig hyllningssång till vårt nyförvärv Alysson.
"Brasilien är hans land..", följt av några helt ologiska antaganden om felaktigt pass och en bakgrund som "hittebarn" i Rio De Janeiro. Halva bussen ligger ner och viker sig, samtidigt som Janne Banans nasala stämma skär genom märg och ben.
Väl nere i Landskrona väller vi ut från bussarna. Undertecknad och Cajander tar vår tillflykt till närmaste irländska pub, ett val som ett femtiotal andra kånklare också gör. Efter ett par öl och en hamburgertallrik modell mindre - sitter vi återigen på bussen. "Landskrona ska få spö" är den kollektiva uppfattningen, innan "KFF - vi gör inga mål men vi e här ändå"bryter ut.
Landskrona har en fin arena och man märker att kommunen satsar stenhårt på BoIS. Vi står längst ner i klacken och är nöjda med uppslutningen. Tifo-Per joggar in från sidan och avslöjar att vi är 241 man här, han har kollat med insläppet. Jag undrar mest över var Aftonbladet befinner sig. Vi ligger i botten, vi gör inga mål - vi har inte haft några som helst framgångar i år - samtidigt är vi nästan 250 man härnere i Skåne. Jag står längst ner på räcket och ser ut över mina Röda Bröder (och systrar) och undrar över vilka handbollsklackar som tar oss nästa gång.
Skit i den där rankningen.
Matchen är ett under av inställning och taktik från KFF-grabbarna på planen. Rosengren är hänföraren i backlinjen tillsammans med Dennis - nickar bort 100% av alla inspel mot straffområdet. Elmander och Linkan tar varsin kant på mitten och gör det strålande. I anfallet sliter Mobaeck föredömligt tillsammans med Alysson.
Längst bak står Wastå - och han gör ju aldrig en dålig match nuförtiden.
"Kalmar - vi tar guld i år!" ekar självironiskt från läktaren. Vi leder med 3-1 och kommer att vinna över Landskrona BoIS den här gången. Succesivt övergår sången till "Varför sjunger inte ni?".
Landskronapubliken är på väg hem, de har fått nog.
Vi kramar om varandra på läktaren, idag gick allt vår väg.
