En rödtopp trappar ner
Röda Sidorna har talat med Christian Nilsson om karriären i KFF och om den nya tränarrollen.
Den rutinerade "68-trion" Dennis Nilsson, Håkan Lindqvist och Krister Andersson har alla skrivit på för en ny säsong med Kalmar FF. Fyra år yngre Christian Nilsson lämnar däremot elitfotbollen och kastar sig in i en ny roll som spelande tränare för IFK Påryd i smålandsfotbollens division IV sydöstra. Christian Nilsson är den ende, vid sidan om Dennis Nilsson, som tillhört Kalmar FFs A-trupp sedan 80-talet. Från att ha varit en extremt talangfull ungdomsspelare blev "Chrille" uppflyttat till A-laget redan som sjuttonåring och har sedan varit föreningen trogen förutom tre år i mitten av 90-talet då han provade lyckan i Högaborg och Nybro. De två sista säsongerna har dock inneburit mycket bänknötande och nu varvar alltså Christian ner samtidigt som en eventuell tränarkarriär tar sin början.
RÖDA SIDORNA: Ett nytt kapitel tar sin början Christian. Vilken blir din roll i IFK Påryd? Har du redan någon tränarutbildning i ryggsäcken eller blir det något som du får tänka på senare?
CHRISTIAN NILSSON: Jag kommer både att träna laget och spela själv. Jag har ingen tränarutbildning ännu men i höst skall jag ta en kombinerad steg 1 och -2 utbildning som är speciellt riktad till spelare som har spelat ett visst antal matcher på elitnivå. Att bli tränare är något som har funnits i bakhuvudet en längre tid och jag tror att den här nivån är lagom att börja på. Nu har jag haft hand om laget inomhus i en och en halv månads tid så jag börjar komma in i arbetssättet.
Du har spelat för Kalmar FF under en väldigt lång tid. Vad det du själv eller ledningen som bestämde att det inte blir ett år till i den rödvita dressen?
Det var väl ett beslut från båda sidor. Jag har inte fått någon chans under Connys tid som tränare, jag har ju faktiskt inte tillhört laget på två år. Visst känns det konstigt att lämna KFF som jag tillhört nästan hela mitt liv. Det är lite frustrerande att jag inte fick spela något på slutet, det hade varit kul med någon match iallafall. Samtidigt är det jätteskönt för tillfället; jag kan umgås mer med min familj, resa och så vidare. Större möjligheter och lite mer frihet helt enkelt. Men det kryper i benen, jag är ju så van att träna hela tiden...
Debuten skedde väl redan 1989? Har du några minnen från det året?
Jo, 1989 var det. Jag och Jens [Nilsson] fick A-lagskontrakt. Det var väl Börje Axelsson som var tränare? Jag har för mig att jag debuterade mot Oddevold, eller var det så? Hur som helst, jag skadade mig i den andra matchen kom jag ihåg.
Kalmar FF är vida känt som fotbollsklubben där det antingen går upp eller ner. Vilket är ditt bästa minne från åren i KFF?
Det var när vi mötte Åtvidaberg 1998 och tog steget upp i allsvenskan. Jo, det var det, helt klart. Folk stod överallt, till och med uppe på taken för att kunna se något. Glädjen var otrolig efter matchen, publiken rusade in på planen. Ja, det var fantastiskt.
... och den värsta upplevelsen?
Den 4 juli 1999 då jag skadade mig. Det kändes som om halva underkroppen slogs bort. Från himmel till helvete på en sekund. Jag hade visserligen lite skadeproblem 1990 men det här var väldigt jobbigt. Säsongerna 1998-99 var verkligen toppen av min karriär och skadan slog mycket hårt.
Dina och din familjs band till Kalmar FF är erkänt starka. Skulle du kunna tänka dig att jobba för föreningen senare i livet?
Kalmar FF är ju den förening som hjärtat ligger i och visst jag skulle kunna tänka mig ett framtida arbete hos KFF på något sätt. Men jag tror att det är svårt att bli tränare i sin egen hemstad, särskilt när man spelat för laget så pass länge. Om man flyttar och kommer tillbaka om femton år kanske det är möjligt är inträda i tränarrollen.
Svensk fotboll har, iallafall intressemässigt, upplevt ett enormt uppsving de senaste åren. Men som spelare, vilka förändringar har skett under din tid i elitfotbollen?
När jag kom tillbaka 1997 var det ungefär som innan. Största förändringen ägde nog rum i mig själv eftersom jag fick lite distans till rollen som fotbollsspelare i Kalmar FF då jag var borta. Det var väldigt nyttigt och jag kände inte samma press som jag hade upplevt tidigare. Från och med avancemanget 1998 har allt utvecklats otroligt mycket. Bara på ett par års tid har föreningen genomgått stora förändringar. Vi spelare har fått det mycket bättre. Lönerna och träningsmöjligheterna till exempel. Samtidigt har Kalmar FF klarat av förändringen på ett bra sätt och inte misskött ekonomin. Det var väldigt synd att vi åkte ur i år. Med den stora publiken blir ju varje match en stor fest! Vi får hoppas att iallafall hälften kommer tillbaka i år. Tyvärr innehåller inte Superettan några publikdragande lag direkt.
Vilken är den bäste medspelare du har haft? Värste motståndare?
Jag trivdes bredvid Tobias Carlsson. Han var så stark i luften medan jag låg mer och läste spelet. Vi fungerade väldigt bra ihop. Sen är det ju många andra bra spelare som funnits i laget men Tobbe är väl den som passat bäst bredvid mig. När det gäller motspelare har där funnits många duktiga anfallare och de som jag trivts sämst med är de stora och starka anfallarna. Snabba och lite mer kortvuxna spelare har passat mig bättre. En riktigt jobbig motståndare var Benny Mårtensson (skratt), han snackade skit hela matcherna och försökte få en ur balans.
Slutligen Christian, vilka ambitioner har du med Påryd inför den kommande säsongen?
Laget kom ju femma förra året och målet är att ta steget upp i elitfyran. Jag har inte sett laget utomhus ännu så jag vill vänta lite med nåra kommentarer kring truppen. Uppfattningen hittills är ändå att vi är så pass bra att en kvalplats eller direktplats inte skall vara omöjlig.
Tack för intervjun och lycka till!
Tack själv!
