Uppmärksamhet kräver intresse
Röda Sidornas krönikör ger sig in i debatten om damfotbollen.
Den aldrig sinande debatten om svensk damfotboll har gått in i ett nytt skede. Personligen anser jag att damfotbollen fått oproportionerligt stor massmedial uppmärksamhet de senaste åren, underhållningsvärdet samt det publika engagemanget är alldeles för lågt för att motivera det.
Men tevesporten och andra mediala kanaler verkar ha drabbats av någon slags politisk korrekthet-hybris: Antagligen låter man även fortsättningsvis bevakningen av damfotbollen gå ut över Superettan, liksom man gjorde 2001. Det måste handla om politisk korrekthet, det finns nämligen inga andra vettiga förklaringar.
SvD-journalisten Jan Majlard tog rygg på debatten i tisdagens tidning:
-Ett grundläggande problem med dagens damfotboll är att tjejerna inte vill bli jämförda med killar, men ändå önskar sig liknande uppmärksamhet och förtjänst som förlänas utövarna av motsatt kön.
Man blundar därmed för att det fortfarande bara är mästarna Umeå som genererar ett
publikintresse, och därmed sponsorsunderlag, värdig ett elitlag.
I mina ögon är ovanstående en klockren analys av svensk damfotboll av idag. Så fort kritik mot kvaliteten på spelet yttras anför damfotbollen att man inte kan jämföra äpplen med päron. Samtidigt kräver man ökad massmedial bevakning och ökade anslag etc. Problemet är bara: Var finns publikengagemanget, var finns faktorerna som motiverar uppmärksamheten?
De flesta klubbar i elitskiktet inom herrfotbollen har organiserade supportrar. Anorna för dagens supporterklubbar sträcker sig i vissa fall bortåt tjugo år, i andra fall ännu längre. KFF snittade 6709 personer 2002, under en säsong där man genomgående låg dåligt till i serien för att till slut ramla ur. Det totala publiksnittet för Allsvenskan 2002 landade på 10 180 personer. AIK drog till med 16 551 i snitt, följda av ett antal klubbar som låg över 10 000-gränsen. Nästan alla klubbar har supportrar som tatuerar in klubbnamnet på kroppen, som lägger ut stora summor på att följa sina lag, som engagerar sig ideellt för att befrämja utvecklingen kring respektive klubb. Det finns ett engagemang och en lidelse kring elitskiktet av herrfotbollen som saknar motstycke hos någon annan sport i Sverige!
Publik, engagamang och lidelse är ingenting man förknippar svensk damfotboll med däremot. Damfotbollen har Pia Sundhage. Och EM-guldet 1984. Och kanske också Tina Nordlund, f.d landslagsspelare som numera återfinns på Sportbladet, tidningen som enligt sig själva sitter inne med "Sveriges bästa sportjournalister". Janne Majlard tyckte att Tina hade "åkt gräddfil" när hon fick jobbet på Sportbladet (tyvärr gjordes även en tveksam koppling till hennes anorexi, vilket förtar intrycket av en annars välskriven krönika). Tina Nordlund blev förbannad när hon läste Majlards krönika och författade en egen:
...- de sista åren har damfotbollen gjort enorma framsteg. Fotbollen har blivit snabbare, mer teknisk och spelarna är i dag bättre tränade än 1984. Damfotbollen är i dag mer uppmärksammad i tv, radio och tidningar, eftersom spelarna på ett annat sätt vågar ta plats i media.
För ett par år sedan, när damfotbollen seglade in som någon slags ny och spännande innovation på den mediala scenen, trodde jag nästan på allvar att damfotbollen hade tillsatt en egen lobbygrupp. Eller i varje fall en intresseorganisation som hade satt press på förbundet. För hur kunde annars en sport som hade liknande publiksiffror som innebandyn plötsligt börja florera överallt i media? Men nu börjar jag nästan tro att Tina Nordlund har rätt: Skriker man bara tillräckligt högt så får man välling. För de gånger man ser damfotboll på teve så har i alla fall jag svårt att upptäcka "de enorma framstegen" som har skett sedan Pia Sundhages dagar. Rörelsemönster, bollteknik och allmänstruktur på spelet är fortfarande ljusår från herrfotbollens dito (till skillnad från damtennisen som ofta är mer underhållande än herrditon numer, om man råkar fastna framför Eurosport). Och nu är vi där igen, cirkeln är sluten: Vill man ha jämbördig massmedial uppmärksamhet så får man nog finna sig i att folk jämför äpplen med päron.
Och det handlar alltså inte om någon form av mansgris-attityd så fort kritik mot damfotbollen uppkommer. Det handlar mest om förhållandet prestation-motprestation som råder i samhället i övrigt. Uppmärksamhet är ingenting man får till skänks, den förtjänar man.
Förnumstig feminism skadar trovärdigheten
(Jan Majlard, SvD)
Jag trodde att bittra gubbars tid var förbi
(Tina Nordlund, AB)
