En kamppoäng
Ett skadeskjutet Kalmar FF åkte till Helsingborg för sista matchen i årets allsvenska, en match som på pappret inte betydde så mycket för KFF som för HIF, för vad är väl en möjlig sjätteplats mot ett möjligt guld? Och visst spelade guldkandidaten ett spel som visade att det är bland topplagen de hör hemma, men vad hjälpte det när den skadeskjutna Kalmar FF-fågeln visade sig faktiskt ha något att spela för, inte placering, definitivt inte skönspel utan något annat.
Att ha Henrik Rydström avstängd, Erik Israelsson sjuk, Tobias Eriksson halvkrasslig och då få ett sent återbud av Stefan Ålander är väl inte någon drömsituation för Nanne Bergstrand och Kalmar FF. Att allt det här händer inför den allra sista matchen i årets allsvenska när allt som står på spel är en möjlig sjättplats - och en chans att kanske på något sätt påverka guldstriden- gör att det är en situation som kanske inte är en katastrof men ändå lite besvärlig. Väl på plats i Helsingborg drabbades truppen av ännu ett avbräck, på backsidan denna gång, Paulus Arajuuri vaknade med feber på matchdagens morgon och hans givna plats i startelvan fick i stället fyllas av Joakim Lantz, Arajuuri var mycket besviken, han ville verkligen inte missa det han kallade "årets match".
Kalmars startelvan hade karaktär av man tager vad man haver på en del positioner, Mattias Johansson fick till exempel starta på mittfältet tillsammans med Johan Bertilsson och fortfarande inte helt återställde Tobias Eriksson, en helt ny kombination som inte hade det särskilt lätt under matchens gång. På topp tillsammans med Mendes och Santos spelade Sobralense, i alla fall till en början, men allt eftersom drog han sig längre ner och stundtals låg faktiskt Johansson högre upp i banan än vad Sobra gjorde. Försvaret var sig mer likt, Etrit tillbaka i mål igen och Tobbe C i mitten med Lantz och som vanligt Larsson och Nouri på kanterna. Men på Olympia var det inte många av de 16 200 som brydde sig om hur KFF formerade laget
