I motgångens stund
"Det hopplösa underläget under ordinarie speltid hämtades upp, Berisha fixade underläget som vi hamnat i under straffläggningen - vi klarade allt. Och så schwoop-pang, en borthalkad straff, en borthalkad cupfinal, en borthalkad europamöjlighet, en borthalkad säsong."
Det är inte utan att man känner sig lite liten, oerfaren och bortskämd. Jag har trots allt inte följt Kalmar FF under särskilt många år, med tanke på att jag liksom inte har haft så väldigt många år på mig att göra det... Jag har helt enkelt missat alla motgångar.
Här finns inga gamla minnen från spel i division 2, och av mardrömssäsongen 2000 upplevde jag en ytterst liten del - den sista, då allting faktiskt ordnade sig. Säsongen 2002 var förvisso tung till största delen, men för undertecknad innebar säsongen också att "samlarbildsspelarna" nu faktiskt kom till Kalmar för att spela; Alvaro Santos, Kim Källström och Johan Elmander - tunga namn. För 10-årige Gabriel vägde nog coolhetsfaktorn till en viss del upp misslyckandet.
Sedan dess har coolhetsfaktorn i att se spelare som Niclas Alexandersson och Anders Svensson successivt men drastiskt minskats, och den har egentligen inte heller behövt väga upp något. Sedan 2003 har vi röda bröder faktiskt upplevt oförskämt få motgångar. Enskilda matcher givetvis; tappade poäng på övertid och sådant, men vad gäller motgångar som verkligen känts, svidit och som man verkligen har haft anledning att vara bitter över i mer än en vecka, så är det inte särskilt många som går upp emot gårdagens. I alla fall inte för mig.
Vi har Feyenoord-matchen på Borås Arena hösten 2008, och vi har givetvis Debrecen-"förlusten" på Fredriksskans sommaren 2009. Feyenoord-resultatet dränktes väl dock delvis i sin kontext då den allsvenska guldstriden snabbt tog musten ur det mesta av i alla fall min besvikelse. Men respasset ur Champions League-kvalet häromåret med alla dess komponenter... Det var tungt.
Och så nådde vi då gårdagen. Ju närmare matchen kom, ju mer etablerades insikten att detta var vår chans. Detta var ett första, absolut nödvändigt steg emot europaspel under premiärsäsongen på Guldfågeln Arena. Men ju närmare matchen kom, ju mer verkade också de förbjudna tankarna omedvetet sätta sig.
"Äh, vi slog ju alltid Hammarby redan när de låg i Allsvenskan, det kan väl inte vara några problem..."
Att ta ut segern i förskott är oklädsamt, och när andra lag har gjort det mot oss under de senaste säsongerna och sedan åkt på stryk, då har vi varit snabba med att kasta det i ansiktet på dem. Med all rätt, givetvis. Men plötsligt anades liknande tongångar i vårt läger.
Det blev en pärs. En känslomässig bergodalbana, som klyschan så fint säger. Det hopplösa underläget under ordinarie speltid hämtades upp, Berisha fixade underläget som vi hamnat i under straffläggningen - vi klarade allt. Och så schwoop-pang, en borthalkad straff, en borthalkad cupfinal, en borthalkad europamöjlighet, en borthalkad säsong.
Känns det som. Och det känns förbannat tungt.
