Anpassa er till vad som sägs!
Jag minns min första match med Kalmar FF. Jag satt i min fars knä på gamla huvudläktaren på Fredriksskans mot Sylvia år 2001. Med en handgjord skylt i A4-format med texten KFF fastnade jag som 6-åring för det lag jag följer än idag. Under åren har jag och resterande supporterskara varit med om mycket. Säsonger när vi var hela Sveriges åka-ur-lag, säsonger när vi blev hatade för våra uddamålsvinster och våra långa måltrender på fasta situationer. Inför denna säsong hyser jag en hel del optimism,
För oss som följt Kalmar FF även innan guldåret 2008 är en vintermatch mot Åtvidaberg inget nytt. Att matchen slutade mållöst förvånade nog många, men inte undertecknad. Jag har som supporter för Kalmar FF genom åren att ALDRIG underskatta ett motstånd. Detta låter kanske klyschigt, och må så vara. Att man spelar oavgjort mot ett division 1 lag är något som är möjligt för alla lag, dock är det förvånande på det sättet man gör det.
En ineffektivitet att utnyttja sina chanser är något som har funnits i föreningen i flera säsonger. I början blev man arg efter förlust med 0-3 mot lag som Örebro och BK Häcken. Numera är det inte lika förvånande. Kalmar FF har fått en stämpel likt en allsvensk version av Everton. Ett lag som underpresterar under första halvan av säsongen men får nytändning när man går tillbaka till gamla grunder. Vilken likhet med gamla grunder jag menar kommer ni snart förstå.
Kalmar fick under förra säsongen en katastrofal inledning, med bland annat 1-5 mot Elfsborg (samma motståndare i hemmapremiären iår), något som sedan utvecklades till något godkänt under säsongen. Under sommaruppehållet valde till slut ledningen att plocka av Peter Swärdh från tronen och sätta tillbaka allas våran Nanne Bergstrand. De flesta supportrar, även jag själv, ansåg detta vara den bästa lösningen för tillfället. Men var detta enbart en bra idé? Man ska inte blunda för allt denna tränare har gjort för en förening som Kalmar FF. Men det vore väldigt naivt att kalla den lösningen för en framtidsplan.
Det som skrämde mig mest när man tog in Nanne Bergstrand var det faktum om hur Kalmar FF såg ut som en flock får som precis bytt tillbaka till sin gamle herde. Efter 2,5 år av en ostrukturerad spelidé och en förvirring bland både spelare och supportrar, skulle man gå tillbaka till grunderna. Jag anser att Kalmar FF till viss del brister i olika saker. Bland annat att anpassa sig till något nytt. Man var väldigt bekväm i hur Nanne Bergstrand hade styrt laget vilket i stort sett helgonförklarade mannen. Ett lag måste kunna acceptera att föreningen kommer byta tränare förr eller senare. Då kan man inte likt en flock får helt göra revolt på det sättet man gjorde och enbart lyssna till när en viss herde kallar. Kalmar FF har problem likt David Moyes situation efter Sir Alex i Manchester United. Frågan är vad som kommer hända när Nanne Bergstrand återigen väljer att packa ner sin kanelbulle och lämna Guldfågeln Arena. För många supportrar till vårt lag är detta något man inte vill inse, men tro det eller ej, den dagen kommer. Och då måste vi vara beredda på att anpassa oss efter ny betesmark och den nya herden som kommer för att leda oss.
Nanne fick in Henrik Rydström som assisterande vilket jag anser var ett klokt val. Dels för att de båda känner varandra likt ett gift par, men samtidigt då jag anser att Peter Swärdh inte hade den personligheten som krävs i ett omklädningsrum med en trupp som Kalmars. Att varje match få höra "Ja vi gör en dålig prestation, och vi ska sätta oss ner och titta vad det kan bero på för att sedan åtgärda det" gör till slut att man inte litar på det. Om Rydström använder samma temprament i omklädningsrummet som han visade på planen så är det en rejäl förbättring jämfört med det svaga intryck Herr Swärdh gjorde.
Vad som finns i laget denna säsong men inte fanns under förra säsongen anser jag är en tydlighet. Nanne Bergstrand har en längre startsträcka inför årets säsong än vad han hade då han presenterades under sommaren. Vad Nanne vill ha för typ av spel känner vi som följt Kalmar FF innan guldåret igen till stor del. En idé om att man vill äga mycket boll för att sedan sätta sina kvicka spelare som Papa Diouf och nytillkomna Nixon i djupled.
Undertecknad som själv var på plats under förra årets premiär kunde bevittna ett bollinnehav i fördel för Kalmar vilket lovade gott inför den andra halvleken, men som sedan raserade totalt och skapade stor frustration på 90% på pressläktaren (resterande 10% från Borås Tidning). Den tydlighet som numera verkar synas tycker jag tyder på en mer konkret spelidé, en tydligare uppdelning i vem som har vilken roll, samt att det är viktigt att alla drar åt samma håll. Om detta stämmer eller inte får vi se när domaren blåser igång Allsvenskan 2018. Denna säsong på ett förhoppningsvis Kalmarinvarderat Bravida Arena.
