Bramstedt - "Hur långt kan vi nå?"
Vart ska detta sluta någonstans? Efter ännu en uppvisning på Guldfågeln Arena är jag nästan tom på ord. Att osentimentalt minnas tillbaka på hur svaga vi varit på hemmaplan de senaste säsongerna gör mig verkligen tårögd. Hur långt kan det här laget nå egentligen?
Jag ska faktiskt börja med att göra en pudel. Efter hemmamatchen mot AIK skanderade jag uppgivet att ”detta är varför Kalmar inte kommer nå Europa”. Två sent tappade poäng och mästartakter av AIK, samtidigt som lilla Kalmar tyst får sitta kvar i sitt hörn och vara nöjda med en poäng. Där och då var det inte alls kul att argt skriva av sig. Två matcher senare skiner solen starkare än på hela säsongen. För ni som såg matcherna mot Sirius och Göteborg måste hålla med om att det såg förbannat bra ut? Under den gråa Kalmarhimlen var Derby de la Rydström en oerhört ensidig historia. Sirius tränare Daniel Bäckström sa efter matchen att det inte finns mycket mer att säga om matchen än att Kalmar var värda vinsten. Jag delar helt hans mening. Jag konstaterar även att det är väldigt mycket roligare att gå in i en match som odds-favorit än som underdog. Dessutom verkar spelarna tro på detta också. Tro på projektet och tro på sig själva.
Erik Israelsson ställer sig efter matchen vid sydostkurvan och drar igång ”EUROPASPEL MED KFF” internt mellan två delar av klacken. Om detta inte är ett tecken på god harmoni i ett fotbollslag så vet jag inte vad som är det. Henrik Rydström möter efter matchen frågan om vad han tycker om spelarnas till synes nya ambitioner med ett skratt: ”det där hade Nanne aldrig tillåtit”, skrattade han.
Ett annat glädjeämne i matchen var att Kapten Bergqvist var tillbaka på planen. Han skriker och han svär. Dirigerar och pekar. Han påminner lite om Kapten Barbossa i Pirates of the Caribbean. Inte minst på grund av hans hesa och gälla röst. Comebacken var kanske inte hans bästa insats men det känns ändå säkert att ha honom tillbaka i vår treback. Han kommer vara väldigt viktig under säsongens resterande matcher.
Ölands skördefest tog på söndagen slut. Men festen stannade till i Kalmar tack vare dess fotbollslag. Jag hoppas att en del av skördefestens gäster hade vägarna förbi Guldfågeln Arena under söndagen. För ingen pumpa i hela världen hade imponerat mer på mig än KFF:s prestation (märklig analogi kanske, men oavsett helt sann). Tyvärr var det långt ifrån fullsatt på arenan, men publiken som närvarade gjorde ett fantastiskt jobb. Kanske sjöng de på någon slags sista sommarsparlåga nu när hösten officiellt är här. Jag tror att detta kommer bli just Kalmars höst. Spelschemat är tufft, men skulle vi få med oss flera bra resultat så kan detta räcka hur långt som helst. Det gäller bara att ha lite tro och optimism. För resten kommer vårt rödvita lag att lösa.
