Bramstedt - Mot den moderna fotbollen!
Likt en amerikansk aktie svänger den moderna fotbollen från dag till dag. Någon gör ett misstag och hela projektet sjunker till botten. Jag håller mig till de svenska aktierna. De aktier som på lång sikt är stabila och konstanta. Likt dessa står alltid Allsvenskan stadigt när resten av världen blåser.
Efter en full allsvensk omgång med resultat som överraskat, kommit som förväntat, emotionellt påverkat och eventuellt förbisetts så har känslan kring vår liga aldrig varit så rofylld. Jag har tidigare under mitt liv varit avsevärt mer insatt i den europeiska toppfotbollen än vår inhemska. Självklart har jag alltid följt Kalmar FFs resultat och läst matchrapporter. Men som ung kille var det de stora matcherna som lockade mig. Idag är jag nöjdare än någonsin att kalla Allsvenskan för ligan närmast mitt hjärta. En liga med integritet, autenticitet och ändlös passion är något vi fotbollsälskare ska fortsätta att vurma för. Oavsett om hjärtat är rödvitt, svartgult eller blåvitt. Samtidigt som ett krig inom världsfotbollen härjar känns det skönt att ha den genuina Allsvenskan att luta sig tillbaka mot.
Denna text ska inte bli ett upprop mot den moderna fotbollen. Jag är inte konservativt lagd och gillar progressivitet i både samhälle och fotboll. Men någonstans bör det dras en gräns. Tysklands 51%-regel, som vi vet även finns inom svensk fotboll, omnämns med avund runtom i England. Att som medlem i Kalmar FF inkluderas och kunna få sin röst hörd slår för mig alla miljarder som pumpas in i den moderna fotbollsindustrin. För det är precis vad den är: en industri. Känslorna jag har för Kalmar FF går inte att köpa för pengar. Det stöd alla rödvita hjärtan visat föreningen de senaste 20 åren i både med- och motgång har ingen analogi i den moderna världsfotbollen. Med swishkampanjer, soffbiljetter och en närvaro (innan pandemin) som oavsett resultat alltid visat sin bästa sida har en omutbar anhängarskara alltid varit konstant. Jag kan ha helt fel, men jag tror att ytterst få hade velat se pengar cirkulera i Allsvenskan likt de gör i Europas största ligor. Jag tror ytterst få vill att varje klubb eller förenings omsättning exponentiellt ska öka. Och jag tror ytterst få vill se själlösa legosoldater på planen som endast gläds när lönen kommer. Självklart vill jag som Kalmar FF anhängare att vår ekonomi ska vara stabil – men inte till vilket pris som helst.
Efter två omgångar är vi på sjätte plats i Allsvenskan. Jag tycker vi ska vänta med att dra för stora växlar efter att ha spelat mot Östersund och Degerfors. Det jag däremot imponeras av är den kontroll vi haft över båda matcherna. Spelarna ser lugna ut på planen. Smittas spelarna med 25% av Rydströms otroliga aura så kommer varenda en ändra förra årets pojkaktiga mentalitet till att i huvudet se sig vara Magnus Samuelsson. Detta var något Nanne tyvärr aldrig lyckades med under sin sista sejour i föreningen. Att gå ut på planen och känna sig större och starkare än motståndarna är viktigt. När spelet sitter och följs av positiva resultat kan det visa sig vara skillnaden mellan en 13e och 14e plats i Allsvenskan.
Återigen vill jag lyfta Romario. Den uråldriga brasilianske ångmaskinen har efter två matcher endast missat fem passningar. FEM. Mittbackar brukar generellt ha ligans bästa passningsprocent, men här kommer dynamon från Kalmar och vrider och vänder på den ekvationen. Både mot Östersund och Degerfors hade han 96% passningssäkerhet. Otroligt imponerande. Något annat som också var imponerande var Noah Shamouns inhopp. Den offensivt lagda mittfältaren såg pigg och löpvillig ut. Med lite bättre precision hade han även kunnat skruva in en boll. Han är en X-faktor som kan ändra matchbilder.
Vi klarade eldprovet mot två på förhand potentiella bottenkonkurrenter och blickar nu framåt mot ett sargat Örebro. Är det inte läge att bryta den dystra allsvenska trenden på Guldfågeln Arena?
