Bramstedt "No need to panic!"

Tre trevande matcher sedan sommaruppehållets sista sparlåga brann ut. Samma svaga sparlåga finns även att känna igen hos vår förening. Ett huttrande Kalmar FF liknar mer en nyvaken björn som halvslumrandes ensam ger sig ut i strid, snarare än ett hungrigt fotbollslag som kollektivt ska komma ut segrandes. Har Rydströms mannar redan börjat ta stryk av tränarens högenergiska ideologi?

Just nu är det svårt att sätta fingret på vart Kalmar är på väg. Kanske underlättar det om vi påminner oss om vart vi faktiskt har varit. För efter två smärtsamma förluster och ett oavgjort mot ett (trots den låga poängskörden) svårslaget Varberg går det inte att säga något annat än att vi befinner oss där vi hör hemma. Elva matcher in på säsongen och Kalmar FF är tillbaka på sin plats i näringskedjan. Vad som är lika ironiskt som tragiskt med Kalmars prestationer är att det ser bra ut. Helheten ser verkligen jättebra ut. Problemet är fortfarande den gigantiska akilleshäl vi haft de senaste säsongerna. Akilleshälen som gör att vi ligger fjärde sist i antal gjorda mål i år. Målskyttet. Det sägs att en bra offensiv vinner matcher medan en bra defensiv vinner titlar. Men i de senaste tre omgångarna hade vi behövt någon som satt chanserna. För det finns chanser att göra mål på. I och med detta är det sorgligt att vi gör två fina mål hemma mot Häcken, när vi släpper in tre. Tre mål där rubriken kring dessa borde vara stor, röd och blinkande med texten ”JUNIORMISSTAG”. För det är precis vad det är. Misstag. Misstag som inte hör hemma på den här nivån. Misstag som kostar oss nödvändiga poäng och momentum.

Likväl kan vi använda oss av samma rubrik från matchen mot AIK och Johan Stenmark, helt omarkerad, missar bollen efter en jättefin frispark från Carl Gustafsson. Sådant får liksom bara inte hända. Målskytten Milosevic sa för övrigt i en intervju efter matchen att han blev överraskad av den skrala markering som uppstod vid 1-0 målet. Inte minst då han på en hörna fem minuter tidigare nickat bollen i stolpen.

Jag var med en vän på Friends Arena och kollade matchen live. Vännen, som håller på AIK, säger att Kalmars problem är den individuella spelarkvalitén snarare än kollektivet. Sannerligen ingen kontroversiell åsikt, men en mycket sann sådan. Matcherna efter uppehållet yrkar om att Kalmar fortfarande har lite för många spelare som har undermålig kvalité. Vi är ungefär som en fattig man i dyra kläder. Utåt ser det väldigt bra ut, men när det väl kommer till kritan så räcker det inte till. Rydström polerar och polerar. Instruerar och förbättrar. Men om spelarnas potential redan är nådd, vad kan då förbättras? Kalmars agerande vid Varbergs kvitteringsmål var så urbota dåligt att jag hade svårt att somna på kvällen. De insläppta målen mot Häcken samt den undermåliga offensiven mot AIK har jag redan redogjort för. Jag är orolig att vi framöver kommer få erfara fler matcher där bra prestationer trumfas av dåliga resultat.

Men oavsett vad jag skriver och raljerar över så är säsongen 2021 redan ett stort steg i rätt riktning. Tidigare skrev jag att vi måste påminna oss om vart vi har varit. Från vilka säsonger vi kommer ifrån. En dyster dag som denna, när fotbollsbakfyllan svider som mest, går det ändå att trösta sig med en godkänd prestation mot ett bra AIK och ett pånyttfött Häcken. Med marginalerna på vår sida kanske vi till och med hade kunnat vinna en av dessa matcher.

0 kommentarer