Krönika - "Det var inte bara AIK:s tröjor som kändes som något från det förflutna"
Alltid samma matchbild, alltid samma slumpartade mål i baken, alltid samma förbannade känsla av orättvisa. Att möta AIK är som att gå igenom skärselden. Men när man kommer ut på andra sidan är det varken hopp eller förtvivlan man känner.
”Vad händer egentligen?” Frågan ställde jag mig flera gånger under matchens gång. Hur fasen kan ett lag, match efter match, ha ett sådant förbannat flyt? AIK har sett exakt likadant ut i så många år att det knappt går att skrika efter tur längre. Uppenbarligen har laget något som gör att motståndarna prestera tre, fyra nivåer sämre än standard. Spelare som vanligtvis sätter sina chanser bränner öppet mål eller fäller in stortån och missar bollen med blotta centimetern. Matcherna tenderar att bli feberdrömmiga och trots att man står och skriker framför teven så går allt käpprätt åt fanders. Hade trampa i kvicksand existerat som match hade det varit den på Fredriksskans i söndags.
Och på tal om feberdröm. Det finns en sjuka i Allsvenskan. En sjuka som drabbar de flesta spelare som springer på seriens gropiga gräsmattor. För kollar vi på de offensiva spelare som lämnar serien så tycker jag att det finns ett attribut som helt klart sticker ut: beslutsfattandet. Att antingen slå passningen i en tre-mot-tvåa eller skjuta i rätt läge ter sig många gånger oerhört svårt för många spelare i serien. Inte bara de som bär den rödvita tröjan. Den här sjukan drabbar inte bara seriens ”sämre” spelare. Jag kommer ihåg att Oliver Berg kunde ha enorma problem när han hade bollen i en tre-mot-tvåa eller två-mot-etta. På den tiden stod jag på läktaren och skrek mig hes. ”Men passa då!” eller ”Nej men slå inte den, Oliver…!”. Det här är inte en sågning mot Oliver Berg. I mitt tycke Kalmars bästa spelare sedan Viktor Elm stod med bindeln på planen. Däremot påvisar det att till och med seriens bästa spelare också är smittade av sjukan.
För det fanns lägen. Och det fanns lägen att slå rätt passning för att skapa ett läge. Men mot AIK stämde det bara inte. Och tyvärr är det ofta det inte stämmer mot Stockholmslaget. Svårforcerat och en mardröm att ha i sista gruppspelsmatchen när man själv måste vinna. En svartgul köttmur från helvetet. Backa hem och sparka långt. Det var inte bara AIK:s tröjor som kändes som något från det förflutna.
Första halvlek var fenomenal av Kalmar, andra halvlek godkänd. Men Henrik Jensen har helt klart en nöt att knäcka när det kommer till målskyttet. Samma visa var det i första halvlek mot Örebro. Det liksom vill sig inte. Utanför motståndarnas straffområde är det en fröjd att se Kalmar FF trilla boll. Men skärpan inne i straffområdet måste vara där, annars blir det ett frustrerande år.
Uttåg ur kuppens gruppspel trots att Kalmar FF var gruppens klart bästa lag. Jag ber till Gud att spelet fortsätter se ut som det gjort, för vi har spelat bra. Däremot måste vi illa kvickt matcha in Dino Islamovic för att slippa se rödvita spelare drabbas av sjukan när de får bollen i offensivt straffområde.
