Tack för allt, kapten
"För mig är Henrik Rydström den största Kalmar FF-spelaren som finns. Det beror på det mäktiga som finns i det konstanta och det oföränderliga, och det beror på att han för mig är en perfekt symbol för att man inte når sin fulla storhet förrän man bildar en enhet tillsammans. Men det beror också, kanske allra främst på att i det enorma och förbluffande som kan vara ett kolossalt bergsmassiv, men som också kan vara världens vackraste idrott, där behöver också finnas något mänskligt, något varmt o
Jag skriver detta från ett österrikiskt tåg som rullar fram genom underbara landskap: enorma och majestätiska berg såväl som väldiga gröna områden med små gårdar och betande kor. Oemotståndliga utsikter åt alla håll, sådär så att man nästan slår huvudet i tågfönstret i ivern att lyckas se allting innan det är borta – innan det är försent.
Det må låta klichéartat, men tankarna får verkligen fart på sådana här platser. Mina tankar återkommer gång på gång till en av mina verkliga förebilder. En av dem som dyker upp i huvudet allra först när jag får en fråga om vilka människor jag beundrar.
På båda sidor av mig just nu har jag kraftfulla, orubbliga berg. Påminnelser om det mäktiga som finns i det konstanta och det oföränderliga. Säkerligen den stora anledningen till att så många människor förundras av naturens underverk. Samtidigt når inte ens bergen sin fulla storhet förrän man ser dem tillsammans, i sina otroliga kedjor och formationer.
Längs med bergssluttningarna, i alla fall längs de nedre delarna, finns också mängder av små eller stora gårdar. Vissa omges av betande djur, andra ser tämligen ensliga ut. Men de visar på mänskligheten som finns mitt i allt det stora, mitt i allt det gigantiska. Den mänskligheten behövs. Det räcker inte med att bara förundras av det enorma och förbluffande, eller för all del det skickliga. Där behöver också finnas något mänskligt, något varmt och vårdande.
Jag fastnade för Kalmar FF under säsongen 2000. Jag var åtta år och visste inte ett dugg mer än vad jag läst i lokaltidningen efter matcherna under det året. När jag besökte Fredriksskans första gången besegrade KFF Landskrona BoIS med 2-1. Det var knappast högermittfältaren med mittbena och pannband som gjorde störst intryck på mig. Det var det nog inte heller nästa gång jag var där, eller nästnästa. Men då var det mycket jag inte hade förstått ännu. Jag hade inte förstått vad det innebar att bära ett Kalmarhem-K på överarmen; jag hade inte förstått vad det innebar att bära den bindeln på samma arm, år efter år efter år.
För mig är Henrik Rydström den största Kalmar FF-spelaren som finns. Det beror på det mäktiga som finns i det konstanta och det oföränderliga, och det beror på att han för mig är en perfekt symbol för att man inte når sin fulla storhet förrän man bildar en enhet tillsammans. Men det beror också, kanske allra främst på att i det enorma och förbluffande som kan vara ett kolossalt bergsmassiv, men som också kan vara världens vackraste idrott, där behöver också finnas något mänskligt, något varmt och vårdande.
Ingen av de andra tio-tolv rödvita som besegrade Landskrona på Skansen 2000 har med facit i hand gjort större intryck på mig över tid.
För helt plötsligt verkar det som att det är där vi står nu. Med något slags facit i hand. Det är lite kvar, några matcher, men sedan är det slut. Det är tråkigt, det känns sorgligt, men vi visste ju att det skulle bli så någon gång. Jag är så tacksam för att jag fått vara med under en så stor del av den Rydströmska eran i Kalmar FF. Jag är så tacksam och glad över att Kalmar FF har haft ynnesten av att ha haft en så fantastiskt bra spelare och beundransvärd person som lagkapten. Den bästa vi kunde fått.
Till slut når ju tåget fram till en ganska grå och trist perrong. Och jag hoppas att alla som var med tog chansen att se och uppleva allt innan det blev försent. Tack för allt, kapten.
