Klibbigt Sommarryck
Värmeböljan sköljer över Stockholm. Jeansen klibbar fast och den fuktiga luften går inte att fly.
Semestern är över för den här gången och ångesten är påtaglig. Precis när jag är redo att kasta in handduken, vifta med vit flagg samtidigt som jag handlöst slänger mig på det smutsiga tunnelbanegolvet och okontrollerat sprattlar och panikgråter i ren förtvivlan, ser jag Söderstadions något sargade siluett. Gråten fastnar i halsen och till min egen förvåning sitter jag lydigt kvar i mitt säte.
Det är match ikväll. Vi möter ”hela världens lag” från Kringelstan. Allt känns genast betydligt lättare. Jag hoppas innerligt detta blir sommarkvällen då vi gör ett litet ryck i den otroligt jämna tabellen.
Egentligen borde det vara tre rätt enkla pinnar då det är jumbon vi möter. Alla Bajare som är mer än tre bast vet dock att det inte riktigt är så enkelt. Den falska tryggheten har rasat som korthus många gånger tidigare. Det är alltid någon i motståndarlaget som gör sitt livs match. En talang som blomstrar ut och efter bragdmatchen signar ett lukrativt kontrakt med någon klubb långt från superettans träskmarker. Om motståndarna mot förmodan saknat allt utom enorma lungor och vassa armbågar har vi lyckats förlora i alla fall. När domaren efter 90 miserabla minuter till slut blåst av eländet har det varit oerhört svårt att förstå vad som egentligen hände.
Att det svänger om Bajen är något som vi alla lärt oss leva med. Tyvärr har det mest svängt åt ett håll de senaste åren.
Mitt otroligt sköra semesterpsyke fixar inte en torsk ikväll. Ni får göra precis hur ni vill bara det blir tre poäng. Jag vill ha lite stabilitet i instabilitetens tider. Jag vill ha ett ryck, ett klibbigt sommarryck som består. Jag vill ha stora marginaler neråt och jag vill ha mer semester.
Det har blåst snålt länge nog. Hoppas ni kan stilla alla stormar i min själ.
Forza Bajen!
