Knallen på Ibrox: Tio år sedan
"För mig var den här kvällen starten på den era vi är inne i just nu. Med vinster mot europeiska storheter, med rafflande kval och spännande gruppspel."
Det är tio år sedan i år, min första europamatchresa i Himmelrikets tjänst. Ett helt decennium har passerat sedan dagarna i Glasgow då jag och fotograf Peter Lind försökte rapportera hem om våra upplevelser i bild och text.
Jag hade viss erfarenhet av att bevaka MFF på främmande mark sedan träningslägret i Malaga 2010, men det var något annat. Då bestod delegationen av nästintill en hel himmelrikisk startelva, den här gången var vi bara två man ute på internationellt uppdrag.
Det började väl sådär. Herr Lind lyckades med snabba ryck att uppgradera vårt hotellrum och den 120 cm breda dubbelsäng som erbjudits oss. Nöjda över detta insåg vi däremot snabbt att vi missat den lilla detaljen att brittiska eluttag inte ser ut som de svenska. Men, nätverkskabeln som vi fått hyra från receptionen verkade fungera åtminstone stundtals, ett tillfredsställande wifi var inte helt vanligt på den här tiden.
Ute på fältet imponerade Camp Haggis inte heller. Vi tog oss till Ibrox för att besöka Rangers träning och presskonferens dagen innan match. Där fick vi prata med en vaktmästare som hade mycket gott att säga om både Jonas Thern och Robert Prytz, men han kunde också informera oss om att vi var på fel plats vid rätt tillfälle.
Aktiviteterna vi var intresserade av genomfördes på Rangers träningsanläggning i en annan del av staden. Vi fick en vägbeskrivning och ett löfte om att vi skulle vara där inom tio minuter. Efter en kvarts promenad insåg vi båda att den trevlige skotten hade räknat med att vi var bilburna.
Senare samma dag anlände Malmö FF med tränare Rikard Norling i spetsen, brett leende och glatt handskakande åt höger och vänster. Lagkapten Daniel Andersson gav de brittiska journalisterna en lektion i malmöitisk återhållsamhet medan Wilton Figueiredo fick svara på frågor om sina barndomsvänner Kaka och Adriano men också om han själv sett någon Champions League-match och vilken han i så fall tyckt bäst om.
Efter presskonferensen fick vi en kvarts audiens vid sidlinjen inne på Ibrox medan MFF startade igång sitt träningspass. Jag minns hur Patrik Jandelin nästan lite stolt berättade för de närvarande journalisterna om hur laget mottagits med ljumna vattenflaskor och sumpiga bollar i omklädningsrummet. Per Ågren stampade lite i den moderna hybridgräsmattan och mumlade att det var något man borde investera i. Precis innan vi ombads att lämna arenan provsatt jag en stol på första bänkraden, placerad lägre än planytan och med spelarnas anklar i ögonhöjd. Det kändes brittiskt, det kändes internationellt.
Matchdagen bjöd på uppvärmning på en Celtic-pub. Lasse från Blådårar var där och många, många andra förstås. På väggarna kunde man se både Henrik Larsson och Johan Mjällby. I baren var det specialpris på någon extra kall variant av Carlsberg och pint efter pint tömdes ur kranarna.
Från själva matchen sticker förstås Daniel Larssons 1-0 mål ut. Jag minns hur alla svenska journalister satt på samma rad och hur Sydsvenskans Max Wiman lyckades rusa längs samtligas ryggstöd för att verifiera vem som stod för assisten.
Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz hade hand om vänsterdefensiven och löste uppgiften likt ett medelålders båtsemesterpar i en slusstrappa på Göta Kanal. Samarbetet var långt ifrån felfritt, men efteråt behövde varken försäkringsbolag eller skilsmässoadvokater kontaktas. Wilton var fantastisk och Markus Halsti satte inte en fot fel.
Den relativt nyanställde men redan kritiserade Rangers-tränaren Ally McCoist hade ingen rolig afton. Redan i första halvlek när han försökte mana på sitt manskap ropades det på läktaren:-Oy, McCoist! Good thinking there, clapping your hands! That will fucking do it!
Efter slutsignalen tömdes Ibrox snabbt på sina stamgäster. Kvar stod, och lät, flera hundra tillresta Malmösupportrar i ett av läktarens ena hörn. Det sägs att proffsiga sportjournalister håller sig neutrala, men det var idel mysiga leenden i pressrummet bland de tillresta murvlarna. Det serverades både småkakor, te och Stella Artois från ett bord i bakre delen av lokalen.
Efter presskonferensen fick vi ta en väg inom läktarna igen för att nå rätt utgång. Nu var arenan helt tom på folk, förutom den lilla himmelsblå tårtbiten i bortre hörnet. Hymnen ljöd över hela den anrika Ibrox. Dåvarande kommunikationschef Per Welinder stannade upp, sträckte ut armarna och sjöng med från andra sidan planen.
För mig var den här kvällen starten på den era vi är inne i just nu. Med vinster mot europeiska storheter, med rafflande kval och spännande gruppspel. Med äventyrliga resor och oförglömliga minnen där skratt, vrål, jubel och tårar samsas i en sällan välbalanserad symbios.
Tio år sedan. På tisdag är det dags igen.
Vi vet, vi kan.
Res dig upp!
Framåt Malmö!
