Knickedicken är klar och baren är fri
Några rader om en fantastisk Bajenvecka i södra Turkiet vintern 2019
Hemma igen efter en vecka i turkiska Belek. Hammarbys fotbollsherrars träningsläger peggades upp som en jättehappening veckorna innan avfärd. Hundratals supportrar förväntades komma dit. Den ena veckoschemat efter det andra med rullades upp i sociala medier. Det lockades med allt från liveartister till en egen Hammarbybar på hotellet med spelarintervjuer från scenen etc.
På Bajens officiella hemsida dök resepaket upp med flyg, transfer och all inclusive. En vecka på 5-stjärnigt hotell i vårväder mitt i vintern. Två fajter mot internationellt motstånd. Träningar varje dag. Allt inom bara ett par hundra meter. Vad kunde gå fel?
Man kan lugnt säga att det storslagna projektet gick, som Billborn brukar säga, rakt ner i källaren. Det blev inga hundratals fanatiska fans. Vi blev 13 stycken. Tretton.
Men jävlar vilka 13 sedan. Det här var lätt den bästa resa jag varit på i Hammarbysammanhang. Jag sätter mig vid tangenterna med ett smalj från öra till öra. Alla aktivitetsscheman som skrivits ut knycklades ihop. Med så få deltagare kan man tänka att de som organiserat veckan för oss skulle deppa ihop och tappa tempot helt. Men icke. De fick tänka om lite bara. Farten var det inget fel på.
Minnena från veckan avlöser varandra. Det ena roligare eller galnare än det andra. Men även lite sorg och allvar. Det stora alltet. Många nya bekantskaper med vitt skilda livsöden och äventyr i ryggan. Bajen, Bajen, Bajen. Om vi inte pratade om detaljer från något av passen eller matcherna vi kollat på så luftades anekdoter från förr och drömmar om framtiden. Både sportsliga för laget och evenemangsrelaterade för fansen.
Från helt olika världar. Samtalsterapeuter, plåtisar, godisnasare, poddare, affärsbiträden, kockar, socialarbetare, sommelierer, snöröjare och pensionärer med flera. De flesta med säsongskort och flitiga besök på bortamatcherna. Men även andra som är mer sansade i sin support. En av oss 13 har inte ens varit på Nya Söderstadion än. Men som nybliven pensionär hade han bestämt sig för att ta sig ur TV-soffan och följa laget och föreningen närmare. Resan till Turkietlägret fick agera avspark för det.
Jag vill ägna några rader åt den mannen. Vars liv har kantats av missbruk. I stort sedan mellanbiran kom i butik sa han själv. Det var 1965 och han var 15 år då. Missbruket eskalerade med åren och samtidigt som han, ironiskt nog, arbetade inom socialtjänsten köpte han slutligen dagligen med sig en halvflaska billig whisky hem från jobbet som han svepte för att slippa undan livet. För att undgå ångesten som jagade honom som en gädda i en guldfiskskål.
Även braj funkade som självmedicinering. Ett ohållbart leverne naturligtvis. Som människa i allmänhet och som socialarbetare i synnerhet. En dag när han skulle handla några bitar av det där haschet tog två civilare honom på bar gärning. Dagen efter fick hans chef en rapport om det och det var startskottet för hans tillnyktrande. Idag har han varit vit i 10 bast. Innan veckan var över hade han både köpt säsongskort och var i full färd med att planera vilka bortamatcher han ska åka på. Bajen berör.
Ett annat öde av mildare karaktär var tjejen som åkte till lägret men inte hade semesterdagar nog att närvara hela veckan. Hon åkte dit för att festa och kolla på söndagens match emot österrikiska St Pölten för att i alla fall få sig en liten bit av lägerkakan. Ett dilemma bara. Matchen flyttades i sista stund till måndagen. Samma dag som damen tog morgonflyget hem till Sverige via Istanbul. Hon hann dock se en träning under sin korta vistelse. Lätt värt en resa på 300 mil. Tur o retur. Fett äkta.
Bajenpodden sände varje kväll. Storstilade avsnitt med storstilade gäster. En kväll var till och med jag själv gäst. Well(!). Jag informerade om Supportrarnas matchprograms 2019. De tidigare 32 sidorna har fått 8 nya polare. Det blir 40 sidor för 40 pix i år. När vi kom hem till Sverige drog jag i stort sett raka spåret till ett planeringsmöte för dessa sidor och jag kan lätt säga att det är läsvärda grejer.
Redaktör Hagström hade med sig en hel bunt program från hans samling från England som vi bland annat hämtade inspiration i från. Då snackar vi långt i från bara Premiere league.
Vidare hade Bajenpodden andra, vi kan i sammanhanget faktiskt kalla dem mer eminenta, gäster också. Som sportchef Jansson, Hjelmberg, Billborn, nyförvärvet Tim Söderström, ungtuppen André Alsanati med flera. I den senares avsnitt var även comebackande resurstränaren Janne Mian med. Han gjorde ett uppmärksammat, inte kanske så eminent, uttalande som blev minst sagt viralt gällande kvinnors behov i samband med inmundigande av en viss sorts chokladlikör. Vurpan diskuterades såklart i supportergruppen i hotellobbyn. Olika bud från olika håll. Högt och lågt.
Mian själv dök upp på supportrarnas hotell ett par kvällar senare i sällskap med materialare Biten och målvaktstränare Mille för att hänga en stund. Podduttalandet kom givetvis upp och han ursäktade sin plumpa sägning. Summa summarum kan man sammanfatta det med att man kan göra fel. Bara man städar upp efter sig när man gjort det. Så. Någon kallade honom för grottmänniska och gav honom en stor kram innan han beställde en Bailey´s till honom i baren. Såklart.
Veckan präglades givetvis också av rådande Silly season. Ett märke för det är när en i gänget säger ordet ”Disco” relativt högt i en mening. Sällskapet runt om tystnar omedelbart och frågar vad han kommit med för info? Daniel ”Disco” Kristoffersson alltså. Expressens Silly seasonkung.
Vederbörande som sagt ordet brister ut i ett asgarv och meddelar med lugnande stämma att han pratat om var hotellets dansgolv låg någonstans.
Alexander Kacaniklic var en het potatis under veckan och diskuterades flitigt. Då hans efternamn är en riktig tungvrickare fick han tidigt namnet ”Knickedicken”. Mitt under Bajenpoddens avsnitt med Jesper Jansson och chefsscout Micke Hjelmberg slänger nämnde Disco Kristoffersson ut på sin blogg att Kacaniklic är klar för Hammarby. Den ständigt uppkopplade John Holmström håller på att gå helt bananas. Skulle Bajenpodden få äran att vara först med det? Fan vad fett. Under poddens reklampaus grillas de bägge representanterna på Discos uppgifter. De bägge sitter som två coola cowboys kvar på sina hästar. Med stenansikten. Inget är klart så länge ingenting skrivits på. Så mycket kunde de säga.
Följande dag spelar Bajen veckans andra träningsfajt. Jansson sitter med sin resväska färdigpackad på läktaren. Någon frågar om han har Knickedicken nerpackad i den för att visa upp i pausen. Jesper garvar gott. Jag sätter mig bredvid honom och kollar matchen. Kul och intressant. Som randomsupporter är det såklart en lyx att få sitta bredvid klubbens sportchef och kolla en fajt. Vi snackade om vem som skulle vara lagkapten bland annat. Jag vet något som inte ni vet...
Innan JJ tar sin väska och går till sin väntande skjuts till flyget ber jag honom att hälsa Knickedicken hjärtligt välkommen till världens vackraste förening. Janson garvar och svarar med en blink och ett leende. Ett dygn senare presenteras han på officiella hemsidan. Coolt ändå.
Så om jag bara får välja en grej. Vad tar jag då med mig från denna vecka? Det får bli den så älskvärda hammarbyismen. Att vara i sällskap med olika personer med helt olika bakgrund som samlas kring denna förening. Att han, den nyktre alkoholisten jag skrev om tidigare, satt och väntade vid paddan på att klockan skulle slå biljettsläpp när säsongskorten blev tillgängliga. För han ville ha mer. Mer av den gemenskap, humor och värme han upplevt under veckan. Mer av Hammarby. Det var så jävla vackert!