Kommer alltid vara stolt över Malmö FF anno 2010!
Imorgon gäller det! På planen kan vi lita på att spelarna kommer ge allt de har och lite till. På läktaren är det upp till oss att vara det stöd för våra pågar som de behöver och förtjänar. Låt oss ge allt vi kan för vårt älskade Malmö FF.
"Det är absolut förbjudet att gå in på gräsmattan” ropar speakern i högtalaren. Det är minuterna före slutsignalen i matchen mellan Malmö FF och Elfsborg. Samma sekund som domaren blåser i visselpipan stormar tusentals personer in på planen för att krama om Yngvesson, Skoog, Höiland och de andra hjältarna i 2004 års guldlag. Själv stannar jag kvar på min plats några rader ovanför spelaringången. Bredvid mig står pappa som är den person jag har att tacka för att jag står här idag. Han är från Värmland, men när han kom hem från sjön i slutet av 60-talet bestämde han sig för att flytta till den stad i landet där han ansåg att den bästa fotbollen spelades. Valet föll på Malmö och det är ett beslut han aldrig ångrat. Det var pappa som introducerade mig i MFF och tog med mig på min första match när jag var elva år gammal.
När vi nu 22 år senare står här och ser glädjescenerna som utspelar sig nere på planen ser jag för första gången min far gråta. Han är inte ensam, runt omkring på läktaren ser jag vuxna karlar som är rörda till tårar. Efter 16 års väntan och en sejour i Superettan är pokalen äntligen hemma igen. Dagen efter åker spelarna kortege genom stan och hyllas senare av tiotusentals Malmöbor på Stortorget i Malmö.
Ända sedan den dagen för sex år sedan har jag drömt om att få uppleva något liknande igen. Imorgon kan det vara dags. Inför ett fullsatt stadion spelar Malmö FF på söndagseftermiddagen för guldet. En fantastisk säsong ligger bakom oss. Malmö FF har under året skämt bort oss genom att spela en attraktiv fotboll och kallas för Sveriges svar på Barcelona. Att man haft en del problem med skador under säsongen är knappast något som märkts av. Lagets unga spelare har tagit tllvara på de chanser de fått och när en spelare blivit skadad har någon annan genast gått in och presterat istället.
På läktaren har det varit rena uppvisningen. För att fira jubileumsåret på bästa sätt har det arrangerats storslagna tifon vid varje hemmamatch. Bara att se dessa mäktiga och genomtänkta arrangemang har varit värt entrébiljetten i sig. Kan inte nog uttrycka min beundran över det arbete MT96 lagt ner under säsongen.
2010 har också varit året när känslan har funnits att spelare och klacken levt i symbios med varandra. Spelare har berättat om hur trygga de känner sig när de kommer in på Stadion och om hur mycket fansens stöd betyder för dem under matcherna. Ofta under året har man sett spelare som manat på publiken under matchens gång. Även på bortamatcher har laget haft ett starkt stöd. Som i Halmstad där klacken höll igång matchen igenom trots att regnet vräkte ner över dem under 90 minuter. Eller som i Trelleborg där vi gjorde om Vångavallen till ett ljusblått publikhav. Och som i årets två sista bortamatcher på Rambergsvallen och Grimsta Idrottsplats dit tusentals Malmö-supportrar tagit sig för att hjälpa laget i guldjakten.
För två år sedan skrev jag en artikel där jag kallade Malmös supportrar för Sveriges gnälligaste. En artikel jag idag ställer mig djupt oförstående till. Jag ser mitt namn längst ner som ett bevis på att det verkligen är jag som skrivit den, men jag kan verkligen inte förstå hur jag tänkte där. Malmö FF har ju Sveriges bästa supportrar!
Sett ur ett lite mer personligt perspektiv kommer jag även minnas 2010 som året då jag vidgade mina vyer rejält. Jag har mött och lärt mig massor om den ståplatskultur jag tidigare mest hade fördomar om. Jag har satt mig in i pyroteknikfrågan, deltagit i läktarmöte samt stått mitt i klacken bland brinnande bengaler och sjungit för full hals. Det har varit en otroligt häftig resa och jag är tacksam gentemot de personer (som vet vilka de är) som bidragit till denna utveckling.
Efter en lång säsong återstår nu bara en match. Imorgon spelar Malmö FF mot Mjällby på ett sedan länge utsålt Stadion. Min pappa som numera har svårt att gå i trappor efter en stroke har mestadels följt MFF framför teven under senare år. På söndag har Malmö FF ordnat biljetter på handikappsektionen så han ska få se matchen på plats. Det går inte att med ord förklara hur mycket det betyder.
Förutsättningarna är enkla. Malmö FF har avgörandet i egna händer och tar man minst lika många poäng som Helsingborg i sin match mot Kalmar kan man fira 100 år med SM-guld. På Facebook kan jag läsa om hur mina vänner upplever väntan till matchstart som nervös och olidlig. Någon skrev att det kanske var en av de jobbigaste veckorna hittills i hans liv. När jag läser detta önskar jag att jag kunde dela med mig av de känslor som jag själv bär omkring på just nu. Jag känner ett stort lyckorus inom mig och bara njuter av den situation vi just nu befinner oss i.
Förra hösten såg saker annorlunda ut. Laget placerade sig på en sjundeplats i tabellen, missnöjet var stort och supportrar verkade för att avsätta delar av föreningens styrelse. Det var en turbulent tid och inte mycket talade för att vi ett år senare skulle stå enade som en stark och stolt familj redo för slutliga prövningen.
Imorgon gäller det! På planen kan vi lita på att spelarna kommer ge allt de har och lite till. På läktaren är det upp till oss att vara det stöd för våra pågar som de behöver och förtjänar. Hur matchen än utvecklar sig ska de kunna lita på att vi finns där och stöttar dem. Skulle vi, hemska tanke, hamna i underläge ska vi inte börja misströsta utan låta sången öka i styrka istället. Vi är spelare nummer tolv och vår insats på läktaren kan göra skillnad. Så låt oss ge allt vi kan för vårt älskade fotbollslag imorgon!
En sak vet jag säkert, oavsett hur det slutar så kommer jag alltid vara stolt över Malmö FF anno 2010!
