Krönika: 2021. En erfarenhet rikare
"Inte ett totalt, och definitivt inte ett katastrofalt, men ändå ett misslyckande"
Säsongen är över och vi slutade på fjärde plats. Två platser sämre än förra året då vi slog Allsvenskt rekord i antalet oavgjorda matcher under en och samma säsong. Samtidigt som vi vann tolv och endast förlorade tre matcher. Stannade på 51 poäng. Det var 2020. Jämfört med tidigare år var det en extremt lyckad säsong även om antalet oavgjorda matcher blev något extremt.
2021 skulle bli bättre. Och var bättre. Som lag gav vi betydligt starkare insatser. Vi kontrade sönder motståndare efter motståndare. Rev och slet och skapade spänning och resultat. I slutändan blev bara fyra matcher oavgjorda samtidigt som antalet förluster jämfört med 2020 rusade i höjden till hela nio stycken. I sig inte en farlig siffra, AIK och Djurgården ligger båda på sju förluster och Malmö FF på fem. Det är med andra ord bara några för många, men jag återkommer till det. Den matematiskt bevandrade kan redan nu utröna att vi slutade på sjutton segrar 2021. En tydlig förbättring och vi besegrades faktiskt endast av AIK som vann arton.
Häri ligger det som gör mig besviken över säsongen. Det faktum att Malmö FF, AIK och Djurgården inte hamnade över oss i tabellen för att dom av nödvändighet var bättre än oss i år. Ett antal av våra förluster kom sig av rent obegripliga skäl. Dom borde helt enkelt inte ha hänt sett till hur vi presterat matcherna innan och sett till statusen i laget.
Inför matchen i Östersund den 19/9 hade vi alla chanser i världen att gå upp i topp. Vi hade tio matcher i rad utan förlust och övriga lag i tabellen slutade i stort sett alla med det rätta resultatet för vår del. Vad gör vi: Vi gav kanske den svagaste insatsen dittills mot ett lag som trots segern mot oss stannade kvar på jumboplatsen och som sedermera också åkte ut som det svagaste laget i år. Men oss spelade dom ut.
Okej. En tung förlust. Hanterbart. Vad hade vi efter det? Hemmamatch mot Malmö FF. Laget som alldeles för många gånger redan vunnit Allsvenskan och som dessutom fått fira sitt guld i Borås under tidigare år. Laget vi slog hemma 2020.
Underprestation igen och en andra förlust.
När då situationen började bli desperat i jakten efter att hålla kvar någon form av grepp kring toppen. Då reste vi till Listerlandet och blev ordentligt tilltvålade med 4-0. En fullständigt rättvis seger för hemmalaget då vår insats var, i brist på bättre ord, en skam för våra färger.
Trots dessa fullständigt knäckande erfarenheterna samlade sig Elfsborg igen och vann faktiskt dom följande fyra matcherna, bland annat genom att slå Djurgården på Tele2 Arena med hela 0-3, och vi fick ännu en gång toppkänning. Men sedan förlorade vi i Norrköping, en förlust av den hedervärda varianten och därmed var det över med guldhoppet. Det vi hade att satsa på var att ta en Europaplats fört att hålla igång det spelet och skaffa pengar och erfarenhet till klubben. Istället torskar vi mot AIK och slutar på fjärde plats. Precis utanför Europaspelet.
Vi hade slutsegern i tabellen och Europaplatserna i egna händer. Vi sumpade det dock och fjärdeplatsen, hur hedervärd den än är, är bara att se som ett misslyckande. Inte ett totalt, och definitivt inte ett katastrofalt, men ändå ett misslyckande. Att vi spelat så bra bara för att rasa samman när vi hade chansen att verkligen nå toppen är en bitter karamell att suga på såhär i decembermörkret.
Detta sagt skall vi också påpeka att det gulsvarta spelet nått nya höjder i år. Vi spelade skickligt nog att bli uppmärksammande av fler än lokalpressen och vi gjorde våra motståndare oroade när dom såg att det var Elfsborg som stod som nästa motståndare. Vi vann sjutton matcher och vi gjorde det välförtjänt. Vi kontrade sönder, vi sprang benen av våra motståndare och vi var blott en match från att nå en europeisk turnering. I jaken på den slog vi FC Milsami Orhei med totalt 9-0 över två matcher. Velez Mostar ställde till med lite problem men sänktes i slutändan med 5-2. Och sedan var det Feyenoord. Ingen utanför gulsvart förväntade sig kanske att vi skulle ha en chans mot detta Nederländska topplag. Deras 5-0-seger i Rotterdam tycktes bekräfta denna inställning men för Elfsborg var det inte över. Vi reste oss och gav det en verklig chans och besegrade faktiskt Feyenoord i Borås med hela 3-1. Vi föll då ändå med 6-3 men trots det bittra i förlusten var det ändå en insats som vi kan vara stolta över.
Det är en erfarenhet.
Kanske är det så vi skall se den här säsongen. Vi spelade bra och vi hade chansen men föll på mållinjen. Ett misslyckade men samtidigt också en erfarenhet som kan användas för att bli ännu bättre nästa år och åren som kommer.
Vi kommer ta det där sjunde SM-guldet och jag tror inte att det kommer dröja så länge innan det händer. Vi är bra nog för det, bara några detaljer som behöver slipas bort.
Vem vet, kanske det hjälper med lite erfarenhet.
