Ja både före match och i halvtidspausen var min känsla densamma. Vad är det egentligen Roar Hansen vill med detta Varbergs BoIS? Degradering till division 1 och en snabb retur till sitt kära nordvästskåne? För startelvan innan matchen kändes ganska så obegriplig. Ännu ett nytt innermittfältspar! Denna gång i form av Marc Tokich och Oliver Alfonsi. Denne Alfonsi som fick sin chans av pappa Joakim och gjorde det helt okej från och till i allsvenskan men som jag egentligen inte upplevt har någon speciell spetsegenskap. På bänken (återigen) en rutinerad trotjänare som Robin Tranberg som, man får anta, ändå brinner för den här klubben, en egenskap som borde väga tungt när man slåss för sitt liv och ännu en gång bänkad, Diego Montiel. 

I paus: 0-2 och något som kanske borde varit 1-4. Lite sköna skämt på X om att söderettan väntar nästa år och jaja det är väl inte hela världen, bara titta på GAIS! Därefter. Oliver (inte Diego, Flashscore) Alfonsi mottagandes en stenhård passning, kontroll 2-1 och ett bevis på Roar Hansens "fingerspitzgefühl"? Sedan, straffar, jag tror inte vi pratat om straffsparkar i år men alla minns ju dom där 12 straffarna emot ifjol och och i år? Ja, jag har inte kollat exakt men kanske 10 straffar till BoIS en typ en (1)  emot? Den första förvaltade Anton Kurochkin med den ackuratess som redan kunde skönjas mot Degerfors i våras. Den andra lämnade Kurochkin (efter att själv ha blivit fälld) över till Isak Bjerkebo. Eller om det var tvärtom, att Bjerkebo egentligen skulle ha tagit den första? Skit samma för vad gäller säkra straffskyttar verkar det finnas ett överflöd i årets Varbergs BoIS! Utöver redan nämnda även Diego Montiel och Aulon Bitiqi. 

Det borde ha varit över där. Men när jag börjat ställa in mig på en numera sällsynt trepoängare kvitterade Öster till 3-3 efter att Hampus Zackrisson till synes ganska lättvindigt förlorat en närkamp i straffområdet i minut 89. Det riktigt jävla sanlösa i den här matchen utspelade sig dock minuten efter när Olle Edllund lyckades toffla in 3-4 på något som knappt kändes som en målchans. Jag måste säga att det var oerhört starkt av Varberg att så snabbt kunna samla sig och komma tillbaka efter den snöpliga kvitteringen. Samtidigt som det måste ses som ännu ett bevis på att ett lag aldrig är så sårbart som direkt efter ett mål framåt. Jag får faktisk ge mig själv lite rätt i mina tidigare analyser också. Både vad gäller att matcher mot bättre lag skulle kunna passa Varbergs BoIS bättre samt det faktum att Öster har en tendens att strula till det när det väl gäller. 

Det går att säga mycket om årets Varbergs BoIS och alla turer fram och tillbaka men tråkigt är det aldrig! Säsongen har präglats av många spelmässiga frågetecken men vad som sällan kunnat ifrågasättas är moralen och kampviljan. Tre kvitteringar på övertid inklusive den omöjliga upphämtningen från 0-3 borta mot ÖIS följdes idag upp av en ny klassiker när de flesta (inklusive mig själv) nog redan hade kastat in handduken. Och hur många simuleringar Igor Krulj gör i sin makalösa manick där på Playmaker AI så måste utfallet att ett lag med Varbergs förmåga att komma tillbaka i matcherna skulle åka ur superettan vara närapå obefintligt. 

Det är NÄSTAN så jag skulle kunna ta gift på det.