Krönika: Ännu en besvikelse på Olympia
"Varför kunde vi inte hantera situationen?"
Helsingborg är tillbaka i Allsvenskan och sålunda var Elfsborg under gårdagen i Skånes andra stad för att ännu en gång bestiga Olympia. Eller, det var väl åtminstone planen men i slutändan var det inte så mycket med det.
Det klassiska här hade ju varit att skylla på fotbollsplanen. Förvisso var det mer potatisåker än gräsplan och det skicket gör ju naturligtvis att hemmalaget, som är vant vid underlaget, har en fördel. Så mycket är sant. Men det vore en dålig ursäkt för en undermålig insats.
Den utvecklingskurva som fört oss till nya höjder, eller i alla fall nivåer, för varje spelad halvlek bröts med brutal tydlighet när vi till synes stressat harvade oss igenom matchen.
Där Helsingborg hittade varandra och på ett effektivt sätt spelade sig framåt i planen hade vi förtvivlat svårt att ens suga fast i passningar som antingen var för hårda eller för lösa eller helt felriktade. Vi fick Helsingborg att se skickligare ut som lag än dom är.
Ja, dom lyckades med en hel del passningar och var framme och hotade ett antal gånger men deras spel bestod mer i att vara i vägen och att bryta vårt spel snarare än att satsa på ett eget. Detta samtidigt som dom till synes helt konsekvensfritt fick attackera gulsvarta spelare. Inget snack om att Assad Al Hamlawi borde fått rött för sin våldsamma armbåge mot Strand. Det var den värsta förseelsen men inte den enda.
Det bittra faktumet är att hemmalagets destruktiva spelidé var framgångsrikt. Inte förrän i sista kvarten av matchen fick vi igång någon som helst kvalitet i vårt eget spel men utan precision i avsluten. Inte ens när vi fick en straff kunde den förvaltas bättre än att Kalle Joelsson, som förvisso hade en skicklig dag på jobbet, kunde stoppa den.
Varför kunde vi inte hantera situationen?
Vi hade gott om chanser som alla slösades bort och istället för att storma upp till den övre halvan av tabellen sjönk vi ner till 11:e.
Gårdagens match var en lång besvikelse och skickligheten vi ändå visade sista kvarten blir inte så mycket till tröst som en påminnelse om hur bra vi egentligen är och bitterheten över dom förlorade poängen bara ökar.
