Krönika: Ännu ett spöke nertrampat i gräset
"Det tog sju år men nu har det hänt"
Det var länge en självklar ”sanning” bland många att Elfsborg, under lång tid det kanske främsta plastgräs-laget i Sverige, inte kunde vinna på gräs. Att vi var så anpassade för det artificiella underlaget att den riktiga varan inte längre var möjligt för oss att hantera. Jag har aldrig velat hålla med om det även om statistiken inte alltid har varit på min sida och faktum är att flera av våra ”bortaspöken” spelas just på gräsplaner.
Numera är det väldigt mycket plast i Allsvenskan (och må alla dessa åtminstone bytas ut till hybrid så snart som möjligt) vilket möjligen då skulle gjort oss ännu svagare på gräs när vi väl ställt oss på det. Tidigare kanske det skulle ha stämt men som vi alla har märkt är det inte samma gamla Elfsborg vi ser i år. Hittills i år spelat matcher på fem gräsplaner och därifrån har vi rest med fyra segrar och en oavgjord. Den enda plan vi förlorat på i år var faktiskt en av plast.
Bortaspöken måste vi ta och nämna här. AIK på Friends Arena (gräsplan) är en hemsökelse för oss. På sju tidigare försök har vi aldrig besegrat Gnaget men 2020 är året då vi besegrar spöken och det faktum att AIK för tillfället har enorma problem att få sitt spela att fungera var bara att tacka och ta emot. Friends Arena låg öppen för erövring.
Min rädsla inför matchen var att vi skulle få en upprepning av dom två senaste matcherna med ett Elfsborg som slarvar och halvsover sig igenom första halvlek för att sedan få kämpa sig tillbaka till ett oavgjort. Att AIK har problem skulle ju kunnat inbjuda till en sådan underskattning. Lyckligtvis tycks Elfsborg som lag ha skärpt sig och vi gick ut som vi ska och det betalade sig. Vi är inte längre laget som måste vinna bollinnehavet för att kunna vinna en match. Det gör ingenting om motståndarna håller i bollen mer än vad vi gör eftersom vi frustrerar dom genom att förneka dom mål. Vi orkar jaga och störa bollhållare och har energi nog att anfalla när vi tar över. Två mål fick vi igår. Riktiga spelmål och båda läckra som en efterrätt på lyxrestaurang.
Frick som jagar efter en tappad boll på offensiv planhalva, tränger sig fram och igenom AIK:s backlinje och avslutar stenhårt mot bortre stolpen. Inte låter en murbräcka som han sig stoppas bara för att tre motståndare försöker försvara sitt mål.
Karlsson å sin sida använde sig av aningen mer finess och förflyttade sig till en öppen yta där en perfekt timad passning från Olsson nådde honom till ett friläge. Allt vår briljanta dribbler behövde göra var att ta sig närmare och placera in bollen bakom en chanslös Haugaard.
Inte för att på något sätt ta ifrån Karlsson sin insats men vad var det för försvar av AIK vid 0-2-målet. Att lämna vilken motståndare som helst med den ytan är en risk. Att lämna den till Jesper Karlsson är att som ställa sig med rumpan bar och be om smisk.
AIK gick ut i första för att återerövra sin värdighet på hemmaplan men efter Rönnings svettiga räddning i tredje minuten började dom bli stressade medan vi lugnt bröt ner dom. Ju längre matchen led desto fulare spelade det frustrerade hemmalaget medan vi fortsatte efter planen. Bollkonstnären Goitom gav förvisso AIK ett tröstmål i slutet men mer räckte dom inte till och segern var ett faktum.
Äntligen vann vi mot AIK på Friends. Det tog sju år men nu har det hänt och detta spöke tillsammans med IFK i Göteborg, Malmö FF i Borås och Mjällby på Listerlandet har trampats ner i gräs- och plastmatta av gulsvarta fötter.
Just nu ligger vi trea med bara en poäng upp till Norrköping på andra plats.
Vem vet var detta skall leda?
