Krönika: År av förbud, böter och eldar. Vart är vi på väg?
En gnagares inlägg i en debatt som saknar slut.
Det kan tänkas att jag befunnit mig på Råsunda tidigare. Som knatte i diverse idrottslag hände det ju att lag och ledare fick möjlighet att gå på landskamper och enstaka AIK-matcher. Men mina minnesbilder från sent 90-tal är framförtallt sprungna ur TV och AIK:s matcher i Champions League.
Runt 2000-strecket, när knatten blivit tonåring, är dock minnesbilderna betydligt tydligare. På plats. På Råsunda. På norra stå. En salig fjunis i mörka kläder och AIK-halsduk, mitt i ett brinnande hav, mitt i ett "Gnaget Inferno".
Året var 2001, det var derby och på andra sidan stod Hammarby. Det är ett av mina absolut starkaste, första minnen från en AIK-match. Än idag, när doften av dessa bengaliska eldar greppar tag, översvämmas sinnet av minnen från förr, en känsla som är varmare än de grader en liten fräsande tub kan åstadkomma. Det är lustigt egentligen. Jag var aldrig en av dem. Aldrig med en pjäs i handen, men ändå kände jag mig som dem. Som vi. Vi som var norra, och som vi showade! Det var på den tiden då detta kallades stämning. Vackra scener. Konst, atmosfär, ett jävla tryck helt enkelt. Det lockade 34 593 personer till Råsunda en måndagskväll i oktober. Utsålt.
***
Men det började blåsa kalla vindar. Som oinsatt tonåring kan jag inte minnas när ett regelrätt förbud tog form. På den tiden gick det att ansöka om tillstånd för användning av pyroteknik vid matcher. Huruvida detta applicerades i fallen runt tidigt 00-tal låter jag andra svara på. Dock kan det konstateras att ett par år senare hade SvFF och svensk fotboll författat nya regler kring matcharrangemang. I tävlingsbestämmelsen inför säsongen -04 kan läsas:
“1 § Matcharrangemang
1.7 Användande av pyroteknik
Förening som önskar genomföra arrangemang med pyroteknik vid sina hemmamatcher
ska ansöka härom hos TU. Tillstånd får förenas med de villkor TU finner erforderliga.
Fullständig ansökan ska ha inkommit till TU senast två veckor före speldag för den
match, i vilken pyroteknik önskas genomföras. TU:s beslut kan överklagas av berörd part till Förbundsstyrelsen.
3 § Påföljder
3.1 Straffavgift
Förening, vars supportrar, i samband med match inom arenan
• avfyrat raketer eller antänt andra pyrotekniska pjäser
(...)
kan åläggas att till SvFF avseende förening i förbundsserierna och till SDF avseende
förening i distriktsserierna erlägga en straffavgift om högst 10.000 kr att inbetalas inom
en månad från beslutsdagen.”
Det gick fortfarande att ansöka om tillstånd, men vad jag minns var det betydligt svårare att få dessa godkända. Snaran började strypas åt. Böter utdelades. Det hindrade dock inte eldarna från att brinna ändå.
***
Tio år senare är vi nu i slutfasen av säsongen 2014 och debatten över pyroteknik rasar fortfarande. Över tid har reglerna blivit hårdare, totalförbud införts, matcher avbryts, straffen blivit tuffare och bötesbeloppen högre. Mycket högre. Vi talar miljonbelopp. Vi har på resan haft en stunds idioti med polisnotor. Vi hade en statlig beställd utredning av Björn Eriksson som förespråkade slopande av dessa samt andra åtgärder för att komma till rätta med ordningsproblem kring fotbollsmatcher, bl.a. att undersöka möjligheten till laglig pyroteknik. Men denna utredning förkastades. Det beställdes en ny som istället styrdes att undersöka hur mycket nämnda notor borde kosta. Hälften visade det sig, innan samhället sa nog är nog och dessa slopades helt. Pyrotekniken föll bort i sammanhanget. Det hindrade dock inte eldarna från att brinna ändå.
***
Under alla års användning av pyroteknik måste man ändå se att ytterst få skador inträffat i förhållande till antalet bränningar av bengaler. Hur stor är egentligen faran om det sköts på rätt sätt? I dagens läge kan man hävda det det nuvarande klimatet är det som gjort det ännu osäkrare. Nu maskerar sig folk, gömmer och kastar bengaler för att inte identifieras. Förr visste man vem som gjorde vad, det till och med kunde höras vid din sida; “du, grabben, nu tänder vi här så ta ett steg bort”. De “skyldiga” kunde i lugn och ro hålla kvar den glödande pjäsen tills den brunnit ur utan rädsla för påföljder. Jag kan förstå och sympatisera med de som hävdar att röken är problem för astmatiker, att vissa småbarn tycker det är läskigt och att det kostar klubben pengar. Absolut. Men det har brännts i två decennium och faran har inte ändrats, röken har inte ändrats. Det är allt det andra som har ändrats med tiden. Attityden, avbrutna matcher, böter, kopplingar till huliganism, maskering. Det har dock inte hindrat eldarna från att brinna ändå.
***
Beroende på vem man talar med eller lyssnar på låter tonläget annorlunda. Ena dagen när Victor Capel från Black Army debatterade bengalfrågan nyligen i en sändning på Aftonbladet med representanter från Polisstyrelsen och Svensk Elitfotboll (SEF) lät det att sidorna aldrig varit närmare varann. Det talades om tester av annan form av pyroteknik, laglig pyroteknik. Andra dagen har vi ett nytt förslag till hårdare tag mot pyroteknik signerat Rose-Marie Frebran, nationell samordnare i supporter/huliganfrågor. Det börjar viskas om att återigen avbryta fotbollsmatcher och att polis ska upp på läktarna för att stoppa bränningar. Det låter inte bra. Det låter inte som att det kommer gagna någon.
Det förstärker det som genomsyrat debatten de senaste åren; att pyroteknikanvändade och personer som gör det buntas ihop med huliganism. Det är huliganer vi pratar om. Brottslingar. Våldsamma människor som utför våldsamma handlingar. Det är långt ifrån sanningen och verkligheten. Detta görs av supportrar, ultras, oftast supportergrupperingar, som reser land och rike runt för att stötta sitt lag. Ibland eldas det, ibland inte, men alltid sjungs det. Det finns inget våldsamt i detta. Det finns inget hot i detta.
Vissa journalister har börjat svänga från tidigare års svartmålande och nedvärderande av pyroteknik. Det lyfts fram andra åtgärder än fler förbud, böter och avbrutna matcher. Lös problemet tillsammans med fansen var en tes som Patrik Sjögren drev i sin duell nyligen med nämnde Frebran. Jag tror också det är rätt väg. Stärk dem, lyft dem, ge dem ansvar. Hitta sätt att göra det så säkert som möjligt tillsammans. Brännzoner, aviseringar inför matcher, det finns så många olika sätt att tackla problemet på än att konstant hota, bötfälla, straffa. Det har ju inte hindrat eldarna från att brinna ändå.
***
Pyrotekniken har ju också kommit att symbolisera något större. Det är absolut ett litet långfinger mot överheten, ett rebelliskt vapen mot ett yttre hot som inte förstår, men det är också symbolen för en kultur. Ett sätt att vara, har varit och kommer alltid att vara. Det som försöker göras är att ändra på en kultur. Deras kultur. Precis som när jag först stod på norra känner jag mig som en av dem. Min kultur. Vår kultur. För ni ser, det vill inte vi. Det vill ni. Det är vår kultur, inte er. Jag hoppas att den fjunis som idag står på norra och får vara med om sitt första inferno får samma gåshud om tretton år, som jag fortfarande får.
För eldarna kommer att brinna då också. Tro mig.
Nostalgi: https://www.youtube.com/watch?v=HRxyaSMNXxA
/Andreas Larsson
Krönikörens åsikter delas inte nödvändigtvis med Gnagarforums redaktion.
