Krönika: Att äga frågan
Efter några jobbiga år, med 2018 och den oroväckande stora risken för nedflyttning som bottennotering var tanken att Blåvitt skulle komma tillbaka i stor form under 2020-talet. En ambition det inledningsvis gått sådär med. Den här krönikan är ett försök att sätta fingret på en del av den enorma besvikelse undertecknad känner över inledningen av 2020.
Jag har ganska länge sett mig själv som en relativt optimistisk person. Jag döpte till och med min båt till ”Smygoptimisten”, dels för att det är första segelbåten större än en optimistjolle jag äger, dels för att jag egentligen är ganska optimistisk. Men i år har mina texter runt Blåvitt varit noterbart gnälliga. Där jag tidigare stått stadigt på ”tålamodssidan” har jag i år allt mer och mer rört mig med formuleringar som ”under all kritik”. Något jag även fått påpekat för mig av diverse läsare.
Och det leder till att jag någonstans måste ställa mig själv frågan. Vad har hänt? Varför tog mitt tålamod slut 2020? Är det jag som har orimliga förväntningar? Är det coronapandemin som spökar? Är det pressen av att sitta som ideell redaktör för Alltid Blåvitt under en period när det är match var tredje dag och väldigt lite vila för varken laget eller oss som skriver om laget?
Sannolikt är det en kombination av en massa olika saker. Jag ska erkänna att jag redan i Maj, när säsongen började närma sig, kände en viss olust. Känslan var alltid att 2020 skulle bli en parantes i historieböckerna. I Svenska Fans genomgång inför starten skrev jag just att känslan var bitterljuv i och med att säsongen alltid skulle kommas ihåg som den som inte riktigt var på riktigt. Så mina känslor för Allsvenskan 2020 är redan som de är ganska blandade.
Och sedan kommer Blåvitts start på året. Statistiskt är det den sämsta starten sedan 2011. Spelmässigt så känns det faktiskt som om det kan vara det också. 2014 minns jag att starten kändes riktigt jävla röten (det var ju en otrolig höstsäsong som gjorde att Blåvitt trots allt kunde sluta på en andraplats).
Nu är det inte meningen att måla fan på väggen och säga att spelet är uruselt, utan snarare att belys att spelet faktiskt såg rätt bra ut under inledningen av 2018. Då, precis som nu, hade Blåvitt lite oflyt med en del domslut och ”hedersamma förluster”. Något som blev värre och värre ju närmare nedflyttningsstrecket laget kom. Hittills är det oroväckande mycket av 2020 som känns oroväckande bekant.
Men det ligger framför allt en hel del underbyggd frustration bakom ”gnället”. En frustration över vad som bäst kan beskrivas med oförmågan att äga frågor. Vilket lite ironiskt nog är något som Max Markusson ofta pratar om att Blåvitt ska börja med. Och den här oförmågan går ganska långt bak i tiden.
Vi backar till några av mina egna första år som blåvit. 2006 var jag 17 år, hade haft årskort i några år och började åka på mina första bortamatcher. Då planerades en ny arena i Göteborg. Vi behöver inte gå in djupt i detalj på allt (för det är mycket) som är fel på arenan, men det vi kan ta med oss är att redan då var många supportrar kritiska till planerna.
Baraben publicerade en lång text med uppmaningen att stoppa rivningen av Gamla Ullevi fram till dess att en ordentlig plan var sjösatt. Anders Almgren (som bör vara ett väldigt bekant namn i de Blåvita kretsarna) hade diverse texter på olika plattformar där han var kritisk mot byggnationen.
Tyvärr verkar inte Blåvitt själva ha varit speciellt kritiska. Tage Christoffersson som var Blåvitts representant mot kommunen verkade mer intresserad av att få till ett snabbt bygge snarare än att få till ett bra bygge. T ex så välkomnade han beskedet att det inte skulle bli garage under arenan med motiveringen att ”Då blir det klart snabbare”.
Med facit i hand så fick Hankins, Almgren, och alla andra kritiska supportrar rätt på i princip varje punkt. Till råga på allt så skapade ju bristen på garage vibrationsproblematik som skadade arenan ännu mer.
Blåvitts roll i det hela bör nog beskrivas som rätt passiv. Man höll fingrarna och hoppades på att snabbt få en bra ny arena. Det fick man inte. Och misslyckandet med Gamla Ullevi är ett misslyckande som jag tyvärr tror kommer stå Göteborgsfotbollen väldigt dyrt i många år framöver. Göteborgslagen ligger så otroligt långt efter konkurrenterna vad gäller möjligheter att göra något som helst annat runt arenan än att bara sälja biljetter till matcher. Det räcker ju att titta på Hammarby och hur Tele 2 arena påverkat dem för att se vilka möjligheter Blåvitt gick miste om där.
Nåväl, vi lägger arenan åt sidan, för mönstret av att inte äga situationen och hålla fingrarna samtidigt som vi hoppas på det bästa är återkommande.
Vi ser samma under ganska många år av akademin. Där man investerat stora pengar i sin akademiverksamhet men saknat plan för hur spelarna ska ta klivet upp i A-laget. I väldigt många år verkade det som om den övergripande planen mest var att utbilda ungdomar och hoppas att de konkurrerade ut de etablerade spelarna. Ungdomslagen och A-laget var två helt olika verksamheter av allt att döma i många år. Det gick sådär kan vi med facit i hand säga.
Vi ser det under åren 2016 och 2017 när Blåvitt försöker dra ner kostnaderna men behåller en ganska dyr trupp och fortsätter snacka om topp fyra istället för att dra igång den mycket nödvändiga ombyggnationen.
När jag i våras skrev min ”Master Thesis in Architecture” (Alla masterkurser på Chalmers är på engelska) så samarbetade jag en del med några personer från NASA och skrev om hur vi skulle kunna bygga den första bostaden på Mars för de första astronauterna som landade där. Något som blev väldigt tydligt under de samtalen jag hade med NASA var fokuset på vad de kallade ”Known unknowns, and unknown unkowns”.
Kort och gott så finns ett säkerhetstänk där som lägger mycket vikt vid att kartlägga vad vi vet att vi inte vet, och förbereda oss för vad vi inte vet att vi inte vet. För dem handlar det mycket om att titta på i princip varje del av rymdfarkosten och säga ”Den här kan gå sönder. Vad gör vi om den går sönder?”.
För att dra referensen till dagens Blåvitt så kan vi jämföra det uppbyggnaden av truppen idag.
En så kallad ”known unknown” är en skada på en mittback t ex. Vi har vetat sedan Carl Starfelt lämnade att vi är tunna på mittbacken. Vi kan inte veta om Calisir och/eller Da Graca ska skada sig, men vi vet att det finns en risk, och vi vet att det inte finns en backup ifall det sker.
Eller för att formulera om det, vi kunde inte veta att Varberg skulle sparka sönder två av våra mittbackar, men vi visste alltid att risken fanns. Och vi gjorde inget åt det.
Det är något som är återkommande i Blåvitt, och har varit det länge. Vi vet om att risker finns. Men vi förbereder oss inte på dem.
Blåvitt visste inför 2020 om att vi bara hade en renodlad anfallare i truppen. Blåvitt viste om att Robin Söder har haft skadeproblem i karriären. Och likväl hade vi aldrig någon plan för vad vi skulle göra.Det känns nästan som om föreningen, än en gång, satt och hoppades på att Marcus Berg skulle skriva på bara för att se honom för sjuttioelfte gången bara dagar innan fönstret stänger välja pengarna och skriva på i för en klubb i ett land med tveksamma mänskliga rättigheter. Och då äger man inte frågan. Marcus Berg äger frågan, Blåvitt står kvar som en fet förlorare utan anfallare. Nödlösningen precis innan fönstret stänger är att ta in en skadedrabbat Alexander Farnerud som inte spelat fotboll på ett år. Och nu när Robins Söder är långtidsskadad och spelschemat tätt orkar Farnerud inte spela alla matcher. Precis som vi visste att han inte skulle orka.
Blåvitt viste också om inför 2020 att bortsett från två juniorer, varav en långtidsskadad, så fanns det bara två mittbackar i truppen. Men inget händer förrän de blir skadade och en redan skadad Mattias Bjärsmyr kontrakteras som en nödlösning. Det börjar bli ett mönster av att hålla tummarna och hoppas på det bästa istället för att faktiskt förbereda sig för saker vi vet om att kan hända.
Det i sin tur gör att jag, även om jag absolut förstår att det blir jävligt svårt för laget som saknar kontinuitet att prestera på topp, är väldigt kritisk. För vi visste att det här kunde hända. Vi visste var vi var tunna. Vi visste att spelarna vi tog in var skadedrabbade. Vi visste att det här var en risk vi tog.
Och samma logik kan föras över till matchen mot Djurgården. Okej, det ska sägas att chansen för att det blir rätt stora domarmisstag tre matcher i rad mot Djurgården är ganska låg, men vi vet att nivån på de allsvenska domarna är rätt låg. Likväl fortsätter Blåvitt att spela med rätt små marginaler och räkna med att domarna ska döma rätt. Om hela matchplanen faller samman för att domaren dömer en felaktig straff så är något annat fel.
När man gör den sämsta säsongsinledningen sedan 2011 så beror inte det på att domarna dömde fel mot Djurgården i omgång 7. Hade Blåvitt plockat poängen man skulle plocka i tidigare matcher hade det inte varit ett problem. Att prata om otur med skador och felaktiga domslut som en förklaring kanske är rätt i sak, men om Blåvitt ska bli det mästarlag som många av oss vuxit upp med att Blåvitt är så måste man resa sig över det. Vi har ”haft tålamod” i flera säsonger när laget lovade att bygga upp en trygghet som skulle skydda mot det här.
Och om vi blickar framåt så uppstår en del rätt allvarliga frågor för Blåvitt att förhålla sig till, och om det inte finns en plan än, så bör det nog fan dyka upp en illa kvickt.
Jag själv hade någon idé av att det har laget vid tredje år under Poya och tredje år av utveckling skulle vara med och slåss i toppen. Det finns gott om rutin, spets, och talang i laget och spelsystemet borde vara satt vid det här laget. Men visst. Utåt har det alltid hetat att det är 2021 som Blåvitt ska vara ett topplag igen. Så nu ger vi upp på 2020 och räknar med att det blir ännu ett mellanår.
2021 ska Blåvitt vara ett topplag igen. Det var lite av dealen när supportrarna erbjöd tålamod 2017, 2018 och 2019. Det var år som skulle användas till att bygga något.
Så. Vilket lag är det som ska vara ett topplag 2021? Giannis Anestis håller absolut, men vilka ska han ha framför sig. Victor Wernersson har ju redan skrivit på för ett nytt lag (på tal om att äga frågor…). Rykten pratar ju om en Da Graca som eventuellt säljs, men som just nu är skadad, oklart hur länge. Men generellt sett kan vi välj säga att backlinjen behöver ta en del steg i utvecklingen för att hålla som ett topplag i Allsvenskan 2021. På mittfältet är Blåvitt idag på pappret redan ett topplag. Alhassan Yusuf, Giorgi Kharaishvili, Hosam Aiesh kommer någon gång (när är oklart) att kryddas av Jakob Johansson. Tobias Sana, Patrik Karlsson Lagemyr och August Erlingmark är också starka allsvenska namn.
Vilka av dem spelar i Blåvitt 2021?
Handen på hjärtat så hade nog både Giorgi och ’Hasse’ varit borta redan nu om det inte var för Coronapandemin (den får vi ändå ge Blåvitt och beskriva som en ’unknown unknown’). Om vi ska förbereda oss på risker och äga frågan så måste vi vara ärliga mot oss själva och konstatera att det finns en stor risk för att de inte spelar i Blåvitt 2021.
Även Erlingmark har ju ryktats bort och Jakob Johansson har dragits med skadeproblem. Och krasst sett så tror jag inte Hosam Aiesh gick till Blåvitt för att spela här i 3-4 säsonger, utan det var nog främst ett mellansteg vidare ut i Europa. Så hur ska Blåvitt bygga ett topplag 2021 när det finns en stor risk att det laget ska byggas utan Giorgi, Hasse, August och Hosam?
Den dagen den sorgen? Ska vi ta vår (förhoppningsvis) stora säck pengar och ta in det bästa vi kan hitta på marknaden?
Och framåt? Hoppas vi på att Robin Söder kommer tillbaka och är lika bra 2021 som han var 2019 och är skadefri? Kan det bli så? Absolut. Är det en realistisk förhoppning? Kanske inte. Är det att äga frågan? Absolut inte.
Och någonstans är det nog där min enorma frustration över 2020 ligger. Det är inte bara att 2020 inte gick som jag hade hoppats. Det handlar inte om någon ”Blåvitt ska alltid vara ett topplag” kravbild. Det är att jag ser inte hur 2020 är ett steg mot ett bättre 2021. Blåvitt har de senaste 20 åren gått från att vara Allsvenskans självklara gigant som slår lag som Manchester United och Barcelona i Champions Leauge till att vara omsprunget av en bruksortsklubb som Norrköping. Jag ser inte hur Blåvitt äger frågan om utvecklingen. Just nu ser jag bara en förening som hoppas att vindarna vänder.
