Krönika: Att landa i verkligheten
"Men att vi samtidigt lyfter blicken och försöker se en ny framtid för Blåvitt. Den framtid som måste byggas tillsammans. Inte återskapas, för så kommer det aldrig att kunna bli."
Söndagen den 28 oktober 2007 hade kunnat passera som vilken skitsöndag som helst. En gråkall förmiddag som övergick till hällregn på tvären efter lunch. Utan förskönande omständigheter, ett jävla pissväder. Men det här var ingen söndag vilken som helst. Runt Ullevi samlades människor med nervösa blickar, förväntansfulla blickar, människor med nerverna utanpå. Vädret var det egentligen ingen som riktigt orkade bry sig i. Det fick vara hur det ville. För nu skulle guldet hem igen. Efter de exempellösa framgångarna på 80- och 90 talet, följde år av otaliga felbeslut, en pengakassa som rämnade och ”toppvärvningar” som visade sig vara rena katastroferna. Men nu skulle allting läka igen. Vi skulle födas på nytt, och Blåvitt skulle återigen komma att dominera den svenska fotbollen. För vilket annat lag skulle annars kunna göra det?
Den enda konkurrenten om guldet, Djurgården, orkade inte med att göra den avslutande omgången spännande. Inför drygt 40 000 åskådare besegrade IFK Göteborg Trelleborg med 2-0, efter mål av Tomas Olsson och Pontus Wernbloom. En underbart regnig och euforisk eftermiddag övergick sedan ikväll, och eftersom jag arbetade dagen efter var jag och brorsan tvungen att ta bilen direkt hem till Uppsala. Festen fick vänta. Med värmen på fulla reglage och i bar överkropp, styrde vi hemöver. Guldet var hemma igen, och ingen jävel skulle komma och säga att Blåvitts tid som maktfaktor i svenska fotboll var förbi. Nej, det här var förstås början på nästa era. ”Vi är Blåvitt”, det räcker så.
Februari 2017. Jag sitter vid mitt skrivbord och titta ut genom fönstret. Det är grått, och jag tänker på hur jag själv ser på Blåvitt idag. Sedan guldet 1996 har Blåvitt stått som segrare i Allsvenskan en enda gång. Den där regniga söndagen i oktober 2007. Det blev ingen ny era. Istället blev vi brutalt nedskjutna några år senare, en motbjudande novemberkväll 2009, på vår egen hemmaplan, av det lag som kanske framkallar mest avsmak bland oss Blåvita. Jag tror inte riktigt att vi har hämtat oss från den skadan än, även om vi har varit och nosat på guldet ett par gånger efter det. Även om vi fick en halv revansch på Friends arena, inför ett enormt bortafölje den näst sista omgången 2015. Den matchen betydde en hel del för oss supportrar, men i slutänden hade den ingen som helst betydelse ändå. Guldet hamnade i Norrköping, och året efter vann Malmö. Vi kunde inte ens titulera oss Mesta mästarna längre. Vi hade blivit avklädda en del av vår identitet.
Hur hanterar man som supporter en sådan 20-årsperiod? Framgången och dominansen sitter i Blåvitts DNA. Vi vet om det allihop, eller är vi snett ute? Kan DNA bara förändras sådär? Och har det funnits där från tidernas begynnelse? Självklart inte. Men vad som rörde sig i huvudena på det tjogotalet tappra på Café Olivedal den där oktoberdagen 1904, det vet inte jag. Jag vet inte heller om det uppstod drömmar om framtida segrar, när man radade upp 4 raka i de inledande träningsmatcherna på Karlsrofältet. Men jag tror inte att man tog någonting för givet. Jag tror att man arbetade hårt, att man arbetade målmedvetet. Att man stod med fötterna i en verklighet, som inte stördes av en skev självbild, eller av en sanning som helt plötsligt hade tappat i relevans.
Det är i den skeva verkligheten jag tror att vi supportrar står idag. Kanske också klubben IFK Göteborg. Vi har oförtrutet spelat i den högsta ligan sedan 70-talet. Och det är ju där vi hör hemma. Men vi har inte råkat ut för det stålbad som bl.a. Malmö och AIK utsatts för, degradering till Superettan. Den totala förnedringen. Och jag säger inte att vi borde utsättas för det, men jag menar att vi inte heller har blivit tvingade till den självrannsakan som blir den omedelbara följden av ett sådant sportsligt fiasko.
Som om det inte vore nog med frånvaron av de sportsliga framgångarna, förutom ett par cupframgångar som delvis läkte våra rispiga sår, så meddelades en dag i december 2015 att IFK Göteborg tvingas sälja Kamratgården. För att ”få bort våra lån och få en stabil soliditet”. Supportrarna rasade, med all rätt. Tänk dig själv att du går till jobbet på morgonen, och när du kommer hem till ditt eget hus så har helt plötsligt grannen tagit över både nyckel och äganderätten. Klart som fan att det påverkar både självkänsla och stolthet. IFK Göteborg kan när som helst köpa tillbaka fastigheten – för exakt samma summa. Men för supportern kändes det som en kniv i ryggen. Och på många av oss sitter den kvar där än.
På något sätt känns det som ett trauma vi har gått igenom de senaste tjugo åren. Utan att egentligen veta om det, eller att ens ha en vilja att ta oss till det. Fortfarande jämför vi med hur det såg ut på 80- och 90-talet, vi kräver att Blåvitt varje år ska slåss om guldet, vi sjunger om att bli det vi en gång var. Sanningen är den, att det kommer vi aldrig att bli. Inget lag kommer någonsin att komma i närheten av de framgångarna IFK Göteborg stod för. Det är en annan tid, och det började redan skaka i mitten av 90-talet. Fotbollskartan ritades om. Vi kommer att ha perioder när något lag dominerar, men förmodligen inget bestående över någon längre tid, och framförallt inte ute i Europa. I skrivande stund är vi ifrånsprungna av Malmö FF och AIK, hur mycket det än tar emot att erkänna det. Vi kan inte längre locka till oss de bästa spelarna, ändå kräver vi det. Gång på gång. Vi famlar i ett mörker, vi tar desperat tag i det förflutna, försöker skapa oss en bild av IFK Göteborg som en gång var för stora för Sverige. Men det är inte där vi är idag. Frågan är förstås vart vi är, men framförallt, vart är vi på väg?
IFK Göteborg som varumärke och klubb är fortfarande starkt. Blåvitt är fortfarande ”folkets lag”. Vi har mycket bra förutsättningar vad gäller träningsfaciliteter (även om Kamratgården fortfarande ägs av någon annan) och vi har en ungdomsakademi som verkar ha tagit nya grepp och är på väg uppåt och framåt. Vi har en ny styrelse med nya mål. Vi lägger grunden för framtiden. Men framförallt har vi en supporterbas som aldrig kommer att ge vika. Vår uppgift är som jag ser det idag att ta med oss vår historia, känna stolthet för den, berätta om den, vårda den, men att vi samtidigt lyfter blicken och försöker se en ny framtid för Blåvitt. Den framtid som måste byggas tillsammans. Inte återskapas, för så kommer det aldrig att kunna bli. Vi behöver också locka till oss ungdomar som vill vara med oss in i det nya.
Blåvitt kommer att vinna guld igen, men när det sker vet ingen idag. Och när det sker kommer det att vara frukten av någonting nytt. Därför krävs det tålamod, och jag vet själv hur svårt det kan vara. Man vill bara uppleva den där känslan igen. Men framtiden måste byggas från den verklighet vi står i nu, på den grund vi har under våra fötter idag. Och det är stoltheten och kärleken till Blåvitt som är grundpelarna i det bygget. Jag menar inte att vi inte ska ha krav, för det ska vi alltid ha. Jag menar inte att vi ska vara nöjda med att komma femma, för det kommer vi aldrig att vara. Men kanske måste vi lära oss att ta en sådan placering på vägen mot nästa guld. Kanske måste vi lära oss att landa i verkligheten, för att kunna få syn på den framtid vi alla drömmer om och längtar efter.
Magnus Thorn, februari 2017.
