Krönika: Avgå hit och avgå dit...
Nio omgångar är spelade. AIK återfinns på en sjundeplats med fyra vinster, tre oavgjorda och två förluster - då börjar det bli dags att skrika avgå igen.
Det dröjde längre tid än vanligt denna säsong, men efter gårdagens tunga förlust borta mot IFK Göteborg så dök de upp igen. Ropen på avgångar. "Dickson Etuhu är värdelös, Alm bör avgå med omedelbar verkan, säsongen är över, Björn Wesström gör usla affärer och kan knappt sätta ihop en spelartrupp." AVGÅ!
Lyfter man blicken någon centimeter så kan man konstatera att AIK är sju poäng efter toppen, men att man också har avverkat säsongens tre tuffaste bortamatcher redan efter nio omgångar. Mot Malmö klarade man 0-0 med mersmak. Mot Elfsborg blev det förlust i en match som hade kunnat sluta hur som helst. Igår blev AIK överkörda av ett IFK Göteborg som imponerar stort och som gör sin näst bästa säsongsinledning någonsin. Dessutom med ett färskt cupguld i bagaget. I två av dessa tre tuffa bortamatcher saknade vi dessutom en av Allsvenskans fem bästa spelare, Nabil Bahoui. Värt att tänka på innan man skriker sig hes?
Inför säsongen har AIK bytt ut halva backlinjen, ett helt innermittfält och dessutom börjat formera om lagets ursprungspositioner och spelidé. Resultatet av detta blev den bästa säsongsinledningen på flera år. AIK lyckades till och med vinna hemmapremiären för att sedan kamma hem full pott i de tre efterföljande hemmamatcherna. Ändå skriker folk att vi inte utvecklas, att vi står still, att vi inte kan vinna guld.
Detta är, enligt mig, den största svagheten i AIK. Men också den absolut största styrkan. Kravbilden är enorm, ibland orimlig, och pressen det sätter på laget, tränaren och sportchefen blir ibland på gränsen till löjlig. Samtidigt är pressen och kravbilden den absolut största faktorn till att vi drivs framåt. Detta gör att det absolut viktigaste blir att hitta en balansgång. Att se den gråa nyansen i den värld som för oss supportrar ofta är svart eller vit. Vinst eller förlust. Gud eller sopa. Livstidskontrakt eller avgå.
Fotboll är dock mer komplext än så.
Det finns motståndare. Dessa motståndare har väldigt sällan exakt samma förutsättningar som AIK. Då pratar jag både ekonomiska och sportsliga förutsättningar. AIK har varit tvingade till försäljningar av vissa spelare under Andreas Alms ledning. Teteh och Mohamed Bangura är två klockrena exempel. Med båda två kvar hade vi kanske vunnit guld, med båda två sålda räddade vi den sportsliga verksamheten på både kort och lång sikt. Ersättarna hette då Viktor Lundberg och Admir Catovic - vilket fick många att rynka på näsan. Men vi löste det nästan ändå. Efter säsongen fick Björn kritik för att ha "sålt guldet".
Förra säsongen valde AIK att behålla Celso Borges, Alexander Milosevic och Ibrahim Moro under sommaren. Varför? För att man hade råd och för att man ville gå för guldet. Malmö var till slut för bra och AIK blev av med Moro och Borges för en billigare peng än vad man hade fått om man sålde duon under sommaren. Vad händer? Björn får kritik för att han säljer spelare för billigt.
Ni hör ju. Ser man det i svart och vitt så har den sportsliga ledningen med Andreas Alm och Björn Wesström aldrig varit i serieledning och vunnit exakt noll titlar. Vill man se det på det sättet - varsågod.
Fotboll är dock mer komplext än så.
Andreas Alm har utvecklat AIKs spel från att vara destruktivt, stereotypt och lättläst till att vara konstruktivt, offensivt och spelförande. Han har dessutom utvecklat individuella spelare som vi kunnat sälja för bra pengar. Robin Quaison är ett exempel. Eero Markkanen ett annat. Alexander Milosevic ett tredje. Vi kan addera försäljningarna av Mohamed och Teteh där. Dessa försäljningar har varit fundamentala för AIK och där ska givetvis även Björn Wesström ha en stor eloge.
AIK har tagit flera steg framåt under Andres Alm och Björn Wesström. Problemet är bara att andra lag har gjort det bättre. Det är väl någonstans där problemet ligger också. I AIK har vi svårt att acceptera att andra lag gör det bättre och vackert är väl det? AIK ska alltid sträva efter att vara bäst, på alla plan. Men verkligheten ser annorlunda ut just nu.
Målsättningen heter fortfarande "topp tre" och är fortfarande fullt realistisk. Misslyckas man med detta så kan vi börja diskutera andra alternativ. Däremot vägrar jag skrika mig hes om förändring och avgångar så länge alternativen inte är klart bättre än det som redan finns. Tills dess kommer jag fortsätta ha fullt förtroende för Andreas Alm, Björn Wesström och resten av den sportsliga ledningen.
Förresten, är det någon som har ett exempel på en klubb som sparkat tränaren mitt under säsong och som sedan vunnit guld? Jag hittar det icke. Skriv gärna i kommentarsfältet i så fall.
