Krönika: Bara i Halmstad
Så var vi tillbaka i gnällträsket igen.
Gårdagens krönika hade som syfte att ge en lite mer nyanserad bild av vad som kan vara bakomliggande faktorer till spelarkritiken mot Janne Jönsson. Att det kanske finns annat bakom det som kommer fram i media. Jag ville också framhålla att jag tycker att HBK är på rätt väg genom att i större utsträckning nu våga satsa på unga talanger.
Och vad händer?
Jo, plötsligt är vi tillbaka i gnällträsket igen! Med kommentarer om hur jävla dåligt spelet varit i år, vilken tur HBK haft hela säsongen, hur usel coachningen har varit och vilken tur (återigen) man hade som fick möta ett uselt HIF i kvalet etc. Och som grädde på moset: lite ”snorrar och Karikari” om hur usla värvningarna var - för tvår år sedan!
Vi på Himlen är Blå har också varit kritiska mot spelet i år. Med all rätta, vi står för det till 100 %. Och vi kommer att fortsätta granska Klubben kritiskt – för det mesta med en kärleksfull glimt i ögat även om vi förstått att alla inte alltid uppfattar den. Men någonstans finns det en gräns. Så låt oss ta en titt på vad klubben faktiskt uppnått under 2016:
- Avancemang direkt tillbaka till Allsvenskan för femte gången i rad.
- Detta har uppnåtts med en trupp som inte ens var fullständig vid säsongens början och som företrädesvis fyllts på med unga talanger (fler än någonsin?) och med klart begränsade ekonomiska resurser
- Värvningarna under 2016 har varit lyckade och spelade också en avgörande roll när HBK tog steget tillbaka.
- Modet att för två år sedan belöna en 15-årig Sead Haksabanovic med ett A-lagskontrakt betalar sig nu (troligen?) i en försäljning i storleksordningen 10-15 miljoner kronor – en försäljningssumma som HBK i så fall inte varit i närheten av på nästan 10 år.
Ja, ibland fattar jag ingenting och konstaterar att det nog bara är i Halmstad som detta är möjligt.
Synpunkter på det? Ja, då är ni välkomna att höra av er med ert riktiga namn på nedanstående mailadress.
För HBK - älskade vän.
