Krönika: Början på något speciellt
"Elfsborg 2018 kan bli något väldigt speciellt att få uppleva."
Jag har många positiva minnen från matcher på Borås Arena och inte minst av matcher mot Djurgården. Varför det är så är en blandning av flera olika saker. Dels vännen till mina föräldrar som flyttat från Stockholm och i alla matcher höll på Elfsborg utom när dom mötte hans barndoms lag Djurgården. Det fanns en sådan härlig ärlighet i att inte förneka sina känslor bara för att han på matchen omgavs av gulsvarta supportrar.
Sedan har vi spelare som jag lärde känna i gulsvart uniform som senare hamnade i Djurgården. Spelare som jag önskade framgång och såg fram mot att se på planen igen, även om det var som motståndare.
Slutligen har det alltid känts lite extra bra att få besegra en klubb som väl måste räknas som en av dom största i Sverige.
Frågan var ju om vi skulle kunna återta lite av den magi som vi tappat bort dom senaste säsongerna och ännu en gång besegra Djurgården. Elfsborg har för varje match i år tagit steg framåt längs den utvecklingskurva som Jimmy Thelin fört in oss på men jag skulle ljuga om jag påstod att det inte oroade mig att vi igår skulle möta ett lag i form. Gårdagens match var den första riktiga prövningen sedan premiärmatchen mot Malmö FF och vi hade en del problem mot BP som inte alls är i samma klass som topplagen i Allsvenskan.
Min förhoppning och det som ändå lugnade mig var tanken på att vi sannolikt skulle ha tagit ytterligare steg framåt och därför kanske skulle kunna ge Djurgården en match. Såhär dagen efter kan jag glatt konstatera att utvecklingen hade fortsatt.
Segern mot BP hjälpte med all sannolikhet till med lite extra självförtroende och Elfsborg kom ut med sitt mål tydligt och klart. Och minsann tog det inte ens 9 minuter innan Dyer hittade fram till Lundevall som från avstånd kunde trycka in 1 – 0.
Det finns fortfarande massor att slipa på. Passningsspelet fungerade bitvis väldigt bra men under långa perioder var det som om vi glömt bort det vi lärt oss hittills. Mängder av bollar som gick direkt till Djurgården, för lösa bollar som lätt kunde plockas upp, för hårda bollar som inte kunde kontrolleras. Uppspel som tycktes göras på vinst och förlust och sedan ännu en gång ett bolltittade försvar som kunde ha kostat oss långt mer än det gjorde. Nu var det mindre av det stillastående bolltittandet än tidigare men det måste raderas ut. Det är klart att det är av intresse att veta vart bollen är men inte till priset av att missa både den egna rörelsen och motståndarnas.
Detta sagt var defensiven inte vårt stora problem igår. Och det var inte det haltande passningsspelet. Det vi förlorade poäng på igår var individuella misstag. Jönssons egendomliga försök till uppspel i 21: a minuten är ett tydligt exempel på vad jag menar. Ett relativt enkelt uppdrag som slarvas bort och dessvärre kostade oss ledningen eftersom Djurgården kvitterade.
Nu vill jag inte påstå att Jönsson var den ende som slarvade och misslyckades då och då under matchen för det vore en lögn, hans misstag var dock ett av dom mest kostsamma.
Överhuvudtaget var det massor med slarv från mitten av första halvlek och en bit in i andra. Med undantag från en period av väldig press från Elfsborg som dessvärre inte gav mer än en kontringsmöjlighet för Djurgården som dom förvaltade med den äran.
Snabba anfall hade igår, precis som i tidigare matcher, en tendens att lugnas när det närmade sig offensivt målområde vilket varje gång lät våra motståndare samlas.
Jag inser att vi vill spela oss igenom, och vi vet alla att vi har kompetensen till att göra det, men kanske skulle vi någon gång bara satsat på att rusa fram och trycka av. Om inte annat för att det skulle visa motståndarna att vi har fler recept i boken.
Till min stora glädje var detta en del av vår sista satsning igår. Det var som sagt väldigt mycket slarv men när Elfsborg fokuserade och satsade framåt genomförde vi dom bästa anfallen jag sett från dom gulsvarta eleganterna i år. Och visst var det väl Jönsson som i 90: e minuten fick rätta till sitt tidigare misstag och säkra poäng för andra matchen i rad. Sambon och jag skrek ut vår glädje och till och med den ofödda firade med att sparka sin mamma i revbenen.
Det kanske kan verka tjatigt att jag påpekar att Elfsborg ännu en gång tagit steg framåt men betänk då det remarkabla i att framstegen varit konstanta och märkbara för varje match utan undantag. Om vi kan lyckas nå toppen i år är omöjligt att säga men för mig tyder ändå allt på att Elfsborg 2018 kan bli något väldigt speciellt att få uppleva.
