Krönika: CHOCKEN
Tre tomma stolar. I väntan på det surrealistiska.
Har i veckan funderat på vad jag efter förra veckans utspel skulle säga om det mot förmodan blev så att det INTE löste sig med Dusan Djuric den här gången.
Som Henke Larsson kom jag fram till: ”tar man inga straffar så bränner man heller inga straffar”.
För jag var ju så säker. Men det var förmodligen Henke också den där sommarkvällen i Tyskland för snart tio år sedan. Men det finns ju många sätt att missa straffar på och inte fan trodde jag att jag skulle träffa hörnflaggan!
Och han verkades ju så uppriktig Dusan ”i Sverige är det bara HBK som gäller” Djuric.
– Jag tänker inte på pengarna. I Sverige är lönerna ganska lika om man undantar Malmö FF och för mig har det alltid varit Halmstad som gällt. Vi får hoppas på att det blir något bra här.
Inte vatten värt alltså? Till syvende och sist var det bara just pengarna (som man nyligen fått ganska gott om i Dalarna) som avgjorde?
Eller?
En synbart obekväm och tuggummituggandes Dusan Djuric verkade på presskonferensen inte helt klar över varför han egentligen valde Dalkurd men en sak tog jag fasta på och det var när han i intervjun efteråt sa: ”jag har haft en dialog med HBK men sedan blev det inte så mycket mer”.
Så var vi där igen alltså. Den där oförmågan att komma till skott när det gäller. Förra veckan sa Janne Jönsson att han inte ville ha någon utdragen process den här gången och att ”vi kör fram till fredag sedan får vi ta en sittning”.
Sedan skulle Dusan träna en vecka till. Och nu sitter vi med facit i hand. Det som HBK inte lyckades med i somras och inte heller NU fixade alltså Dalkurd på ett par dagar som det verkar. Och då är Halmstad Dusans moderklubb medan Dalkurd gör sin första säsong någonsin i elitfotbollen! Ytterligare kommentarer känns överflödiga.
”Snälla pojkar får aldrig kyssa vackra flickor, Fredrik Andersson” skrev vi för ett och ett halvt år sedan och den devisen verka gälla fortfarande. Och om det var så att klubben verkligen ville ha hem honom (vilket det verkar som i uttalandena efteråt) känns det oundvikligt att ställa sig frågan varför man inte slog till snabbare? När till och med Dusan Djuric måste vägas på guldvåg har det gått ganska långt.
Men som alltid finns det saker som vi som utomstående inte känner till och kanske var HBK inte så angelägna ändå? Eller kanske är Dusan Djuric så ”slipad” att han bara använt sin moderklubb som en bricka i ett spel för att skapa ett ”sug” kring sitt namn igen? Frågor som vi aldrig kommer att få ett entydigt svar på.
Men en sak är säker: att av alla de käftsmällar vi bollklubbare fått ta emot de senaste åren så var denna den överlägset hårdaste!
Men vi reser oss igen. För vi är HBK.
Och imorgon blir det galej. Med farbror Frej.
