Krönika: Coronan avslöjar den påklistrade titeln
Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson och kulturminister (och idrottsminister...) Amanda Lind under en presskonferens.

Krönika: Coronan avslöjar den påklistrade titeln

I takt med att fler och fler ligor över Europa börjar öppna upp för spel igen höjs röster, och kritik, mot att de svenska serierna inte tillåts börja spela igen. Mycket kritik har riktats mot Folkhälsomyndigheten (FHM) men frågan är om inte det här snarare belyser att mer genomgående problem i Sverige.

I förra veckan riktades en hel del kritik mot att FHM inte vill ge idrottsrörelsen någon målsättning för när de kan sätta igång med framför allt seriespelet igen. Framför allt är det Allsvenskan som behöver dra igång för att inte många av föreningarna ska riskera att gå under helt och hållet.
 
Även de bäst rustade föreningarna blöder och enligt olika granskningar är det bara några få föreningar i Allsvenskan som överlever en inställd säsong 2020.
 
Kritiken har främst riktats mot FHM, men jag undrar om det inte finns ett större bakomliggande problem som, om än kanske inte är huvudanledningen, i alla fall bidrar till ointresset för att tillgodose idrottens behov.
 
Först och främst ska sägas att jag, trots att jag väldigt gärna hade velat se Allsvenskan dra igång igen, kan förstå att FMH är skeptiska. Vi såg alla hur PSG supportrar gjorde precis motsatsen till vad de borde gjort när de firade PSGs CL avancemang utanför arenan när publik förbjudits inne på arenan.
 
Vi har också sett hur hårt drabbat Bergamo blivit efter att smittan spridits på just en fotbollsmatch mellan Atalanta och Valencia.
 
Och även om FHM skulle ha resonerat som så att det var i ett tidigare skede av sjukdomen och det var i andra länder. Svenska fotbollssupportrar förstår bättre. Även då, så kan jag ändå se hur de sitter med en lång lista på hur supportrar brutit mot diverse regler. De ser hur supportrar år efter år springer in på plan för att fira guld med spelare och ledare. De ser hur pyroteknik är ett vanligt förekommande element på arenor trots att det är förbjudet. Jag vet hur mediebilden av fotbollssupportrar ser ut för många.
 
Så jag förstår att FHM kan känna att de inte riktigt vågar lita på svenska fotbollssupportrar skulle följa reglerna den här gången. Jag tror de har fel ska också sägas. Jag har alltid uppfattat supporterrörelsen som en rörelse med en väldigt stark moralisk kompass som oftast försöker göra det de tror är rätt. Om ett krav för Allsvenskt spel är tomma läktare och att supportrar stannar hemma tror jag på riktigt att supportrar kommer respektera det.  Jag tror att i det här fallet, till skillnad mot t ex pyroteknikfrågan, så kommer den stora massans moraliska kompass peka tydligt. (Tänker inte göra pyroteknikfråga av det här, men vill ändå ta upp motargumentet ”Pyroteknik är olagligt och alltså omoraliskt” och svara att jag tycker ett samhälle vars moraliska kompass styrs av vad som är lagligt och inte lagligt mer liknar en diktatur än ett fritt samhälle.)
 
Trots att jag inte håller med, kan jag förstå om FHM resonerar så.
 
Men det är i slutändan kanske bara symptomen av ett större problem.
 
Det är inte FHM som bestämmer vad som får och inte får göras i Sverige. Vi har en riksdag och en regering som gör det.
 
Vilket för oss till den stora frågan, som varit ständigt aktuell men som kanske belyses extra mycket just nu.
 
Det faktum att posten som idrottsminister klistras på andra ministerposter lite godtyckligt.
 
Jag tänker inte säga varken bu eller bä om Amanda Linds kompetens, men det är nog väldigt tydligt för alla att hennes intresse som Kultur och Idrottsminister snarast ligger i kulturen. Idrottsfrågorna känns som ett nödvändigt ont som kommer lite med jobbet.
 
Innan Lind var det Annika Strandhäll som hoppade in som biträdande Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister när Gabriel Wikström var sjukskriven.
 
Men det här är inget som är unikt för regeringarna Löfven. Det är ingen större skillnad mellan de olika blocken utan posten som idrottsminister har kastats runt en hel del, men generellt sett legat som en bisyssla för kulturministern.
 
Tittar vi tillbaka så har Sverige förutom, Lind, Strandhäll och Wikström haft följande personer med ansvar för idrottsfrågor genom åren.
 
Innan Wikström hade vi Adelsohn Liljeroth. Hon hade titeln som kulturminister och fick idrottsfrågorna på fatet lite. Innan henne hade vi, i bara några veckor, Stegö Chilö som avgick ganska omgående efter att ha blivit tillsatt. (Om ni inte kommer ihåg henne så satt hon bara två veckor efter att lite överraskande kommit med i Reinfeldts första regering. Direkt efter utnämnande framkom att hon inte betalat TV licensen på 16 år och även en del anklagelser om att ha använt svart arbetskraft och hon avgick efter bara två veckor.)
 
Innan dess, i slutet av Göran Perssons tid som statsminister, hade vi faktiskt något så ovanligt som en person som var idrottsminister och faktiskt engagerade sig i idrottsfrågor, Bosse Ringholm. Innan honom hade vi Mona Sahlin.
 
Där har vi idrottsministrarna i Sverige de senaste 20 åren.
 
Och hur många av dem har engagerat sig i idrottsrörelsen?
 
Det är två namn som sticker ut, och i båda fallen handlade det om tillfälliga lösningar, Annika Strandhäll och Bosse Ringholm, som båda visat i alla fall ett intresse för idrotten. I fallet Strandhäll ska även berömmas att hon varit väldigt starkt blåvit.
 
Men för att återvända till huvudämnet. Hur ska idrottsrörelsen kunna hantera en kris som Corona när det är uppenbart att de ministrar som har ansvaret gång på gång är uppenbart ointresserade av idrottsrörelsen?
 
Och hur kan regering efter regering ta idrottsrörelsen på så uppenbart lite allvar?
 
Tittar vi på riksidrottsförbundets statistik så hade de olika idrottsföreningarna ca 2,4 miljoner medlemmar i åldern 16-80 år 2018. Räknar vi även in barn är siffran över 3,1 miljoner medlemmar.
 
Det är fler medlemmar än alla fackförbunden tillsammans. Det är fyra gånger fler än alla kulturföreningar tillsammans.
 
På det ska vi komma ihåg hur viktigt idrott är för folkhälsan, hur mycket utbildning som sker via idrotten, och hur många arbetetstillfällen som skapas via idrotten.
 
Givet det folkliga intresset för idrotten och samhällsnyttan som idrotten gör, så gör det mig både förvånad och frustrerad att den tas på så lite allvar.
 
Det finns många bra argument för att vara försiktiga med att dra igång seriespelet i ligorna igen, framför allt att det är betydligt fler inblandade än bara spelarna, men frågan är om inte den ovisshet många går med i väntan på besked beror mycket på ett generellt ointresse för idrott hos beslutsfattarna.

Adrian Pihl Spahiu @pihlbaoge2020-05-20 16:00:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg

Styrelsen för IFK Göteborg spelar ett högt spel