Krönika: dagen då Magnus Haglund äntligen vågade vara lite ”Jocke Persson”
Förändringens vindar blåsa längs med Nissa strand.
OK då, kanske inte rotation eller spelsystemsskiften i samma takt som man normalt byter kallingar. Och inte ens ett kvadrupelbyte med timmen spelad. Men med fyra nya spelare in mellan minut 63 och 70 visade Magnus Haglund ändå en handlingskraft och benägenhet att förändra som vi inte sett så mycket prov på tidigare. Vilket väl också sa något om Sundsvallsmatchens betydelse.
Det skulle också ge resultat. I form av ett HBK som fick bättre tag i matchen med ett rörligare och rakare anfallsspel. Och nog är det så att den där dynamiken också kan behövas. Att t ex få in lite piggare ben istället för att köra en 35-årig blivande småbarnsfarsa in i kaklet i match efter match.
Rasmus Wiedesheim-Paul såg lika bortkommen ut som oftast på senare tid. Men när chansen plötsligt dök upp visade han också klassen. Som den kliniske avslutare han är – men tyvärr också ensam om att vara i dagens HBK. Och att det var en lättad RWP gick knappast att ta miste på sett till reaktionen efter säsongens åttonde fullträff.
Och förspelet stod en av inhopparna för. Emil Tot Wikström jobbade förtjänstfullt fram bollen genom att pressa sin motståndare och både ge Rasmus fritt blås fram mot mål och nytt bränsle till diskussionen om ”Totti” eller Boakye på vänster mittfältskant. För om Thomas Boakyes målexplosion för någon månad sedan var oväntad så var väl det faktum att poängproduktionen inte skulle bestå ganska så väntad sett till hans tidigare ”track record”.
Men om nu Haglund börjat känna suget efter förändring så kunde väl ett kantskifte mellan Kroon och Boakye vara tänkbart framöver? För så förbenat framgångsrikt (2 spelmål vardera) har väl inte konceptet med avslutsfoten vänd inåt plan varit? Ett mer varierat anfallsspel kanske vi också skulle få på köpet.
Eller vad säger du, Mikael Boman?
