Krönika: Den heliga treenigheten för framgång
Sällan har det känts så hett med DIF som det gör just nu. Med Özcan Melkemichel har vi nu äntligen fått den där sista pusselbiten som Djurgårdsfamiljen så väl behöver. Den sista delen av vår heliga treenighet för framgång.
Den började lite smått med några sommarförvärv, ökade ordentligt i kraft med Mark och fullkomligt exploderade med Özcan. Den där positiva och förväntningsfulla känslan. Den som du bär med dig under dagen, lägger dig med på kvällen och vaknar med på morgonen. För helt ärligt, när kändes det så här hett med DIF senast? Jo jag vet, det är bara december. Truppen är inte satt, Özcan har inte lett en träning och det kan flyga korsband åt både höger och vänster fram till april. Men om vi bara utgår ifrån här och nu så kan åtminstone inte jag minnas när det senast kändes så hett med DIF som det gör just nu.
För det känns verkligen som att vi har något på gång. Något som på allvar kan bli riktigt bra. Visst fanns det en hel del förväntningar i luften redan i fjol efter att vi hade gjort ett, till stora delar, starkt 2015. Innan Kerim hade slitit av korsbandet och Emil flugit till Ryssland. Men det var inte på samma sätt. Det var en förväntan som byggde mer på en spännande spelartrupp och minnen av starka sommarmånader än en förväntan byggd på en fungerande helhet. Om vi förra året hade vi en spännande spelartrupp och en okej ekonomi så har vi i år har vi en mer meriterad spelartrupp och en stark ekonomi. Och framförallt har vi en Özcan istället för en Pelle.
Jag förstår att många kan känna sig lite konfunderade över hur en tränare som ännu inte haft en träning med laget redan kan vara så hyllad. Jag kan också förstå att man kan tycka att den känns orättvist mot Pelle. För mitt i all hysteri runt såväl Mark som Özcan är det viktigt att vi kommer ihåg Pelle för mer än senvåren och sommaren 2016. Man kan till och med argumentera för att vi aldrig varit i den här gynnsamma sitsen som vi just nu sitter i om det inte var för just honom. Men oavsett Pelles förtjänster så saknade han kanske den viktigaste delen för att bli en tvättäkta DIF-hjälte: förmågan att fungera som en spegelbild av våra drömmar.
Jag vet inte om det gäller alla klubbar, om det är ett svaghetstecken, ett styrketecken eller lite av båda två. Men för mig har DIF alltid mått som allra bäst när både publik, tränare och spelare blir till ett. Var för sig kan tränaren vara bra, spelarna spela bra och läktarna gunga. Men det är först när vi hamnar i symbios med varandra som vi hittar kraften och styrkan att bestiga berg. Det hände under Högmo, det hände under Mark och det har alla förutsättningar att även hända under Özcan. Tränare, spelare och supportrar som tillsammans skapar en slags helig treenighet för framgång.
Det är just därför jag tror att Özcan kommer passa så bra hos oss. Det är också därför som jag är så otroligt taggad för säsongen 2017 att jag knappt kan sova om nätterna. För i min värld är Özcan just den där spegelbilden av våra drömmar som behövs för att hela Djurgårdsfamiljen ska må bra. För att vi ska sluta oss samman mot gemensamma mål, kunna lyfta varandra till framgång men också stötta varandra i motgång. Vi är en väldigt krävande familj. Vi kan ibland vara både orättvisa och oeniga. Men vi är också en familj som, trots alla våra fel och brister, aldrig vill vara utan varandra. Som välkomnar nya familjemedlemmar med värme och ger villkorslös kärlek till de som står oss nära. Vi är en familj som behöver professionalism, men vi behöver också passion. Vi klarar smärta, om vi samtidigt ser hjärta. Vi behöver någon som både förstår, uppskattar och - kanske framförallt - kan hantera den oerhörda lidelse som så många av oss har för Djurgårdens IF.
I Özcan har vi förhoppningsvis fått just det. Spegelbilden av våra drömmar och den sista pusselbiten i vår heliga treenighet för framgång.
