Krönika: den osynliga handen och den svenska helyllekoftan
I en fotbollsvärld där ekonomin blir allt mer synonym med framgång lever vi ett land som hamnat på efterkälken och i en stad som halkat ännu längre efter.
Jag läser bloggen den osynliga handens granskning av HBK:s ekonomi under det glada 00-talet och framåt. Trenden är tydlig: HBK:s sportsliga nedgång har samband med klubbens mediokra drift. I mars 2011 skrev den osynliga handen:
Tittar vi på Halmstads intäkter så ser vi att klubben är kommersiellt i det närmaste obefintligt exploaterad. Ungefär 30 % av intäkterna kommer från sändningsrättigheter samt centrala avtal. Man har blivit frånåkta av tidigare jämbördiga konkurrenter som Elfsborg, Örebro samt Kalmar FF och konkurrerar sedan ett par år tillbaka i samma intäktssegment som GAIS, Gefle IF samt Trelleborg.
Att känslan är att HBK inte har hängt med i utvecklingen är ju något som jag själv skrivit om flera gånger tidigare utan att kunna konkretisera detta i siffror. Av bloggen framgår också en tydlig nedåtgående trend både gällande Klubbens marknadsmässiga andel räknad i rörelseintäkter och de sportliga resultaten sedan SM-guldet år 2000. En trend som man försökte motverka genom ökade personalkostnader vilka blev höga i förhållande till intäkterna och ledde till stora minusresultat.
Bloggen skriver också att:
Den solidariska allsvenska distributionsmodellen skyddar klubbar som inte utvecklar sin kommersiella verksamhet och inte bidrar till ligans kommersiella utveckling. Halmstads BK har likt de andra mindre klubbarna levt under detta beskydd. Modellen förutsätter dock att dessa klubbar kan differentiera sig genom att ha en bättre sportslig produktivitet än konkurrenterna.
Med andra ord: den solidariska ersättningsfördelningen gällande TV-intäkterna och centrala avtal gör att klubbarna slår sig till ro och inte känner att de behöver utveckla verksamheten. Något som t ex HBK verkade ta fasta på genom att inte mer aktivt försöka öka sina intäkter och effektiviteten i den sportsliga organisationen. När sedan de sportsliga framgångarna också uteblev hamnade man i en nedåtgående spiral som var svår att ta sig ur.
Inför fjolårets säsong skrev den osynliga handen:
För 17 år sedan vann Halmstad SM guld. Sedan dess har klubben straffats hårt av den ökade kommersialiseringen i allsvenskan. Halmstad har inte hängt med i racet och den enskilt största intäktskällan är varken sponsor- eller matchdagsintäkter utan det som man i årsredovisningen kallar för “övrig nettoomsättning”. Framtidsutsikter: Klubben står och stampar med en omodern arena och en svag balansräkning. Det är rimligt att man återigen prioriterar det finansiella resultat under 2017 för att göra balansräkningen mer solid. Klarar HBK att samtidigt säkra det allsvenska kontraktet så ska man vara mycket nöjd med säsongen.
Men det sistnämnda uppnåddes ju som bekant inte vilket innebär att vår kära förening nu åter är i Superettan där den viktiga intäktsposten från TV-avtalet är avsevärt mindre än i Allsvenskan. Under 2015 genomfördes en ekonomisk sanering vilken var nödvändig och bra men utan större satsningar blev det sportsliga resultatet en degradering till näst högsta serien. Ett scenario som känns igen även från fjolåret (jämför t ex Kalmars satsning under sommaren) trots försäljningen av Sead Haksabanovic.
I podden 3-5-2 diskuterades nyligen posten intäkter som den stora akilleshälen inom svensk fotboll. För att få snurr på verksamheten behöver klubbarna dra in betydligt mer kulor än idag på sponsring, publik, kringarrangemang m m. I grannländerna Norge och Danmark lyckas man tydligen betydligt bättre med att ragga sponsorer och ”håva in cashen”. I länder som har ett betydligt mindre befolkningsunderlag än Sverige! Hur är detta möjligt? Varför är sponsorerna i våra grannländer beredda att i större utsträckning skjuta till medel till fotbollsklubbarna? Ja, i landet där en pizza går loss på minst 200 lax skulle en förklaringsfaktor så klart kunna vara just den rikedom som är förknippad med det svarta guldet. Och i Danmark var man tidigt ute med att bygga nya arenor redan på 90-talet och såg till att ”fånga upp” publiken och sponsorerna med bekväma faciliteter och nätverksbyggande.
I 3-5-2 är man inne på att det saknas kunnigt folk som är duktiga på ”fotbollsekonomi” i de svenska klubbarna. Folk som verkligen förstår branschen, supportrarna och hur man ska omsätta produkten ”fotboll” i pengar (jämför Mastodontkrönikans 10:e budord kunskap.) Ja, där tror jag vi börjar närma oss något. Om vi sedan låter Per Albin Hanssons folkhemsande sväva över oss en stund och kryddar med lite svensk helyllekofta i lagom format så är vi nästan där? Om det i Danmark låter ”ja foer faen mand, det var en dejlig deal, nu firer vi med en pölse och en grön en” så är väl Business fortfarande inte fullt ut ”accepterat” i Sverige? I landet Lagom finns en slags återhållsamhet som även påverkar sponsorbiten? Dessutom ska väl pengarna användas till "ädlare" syften än sportfånar som springer runt och sparkar på en boll? Eller är förklaringen det högre skattetrycket och dess påverkan på företagsklimatet? Men något är det, för förutsättningarna borde finnas där.
I en fotbollsvärld där ekonomin blir allt mer synonym med framgång lever vi ett land som hamnat på efterkälken och i en stad som halkat ännu längre efter. Så för att HBK åter ska kunna lyfta krävs nog inte bara förändring utan en radikal sådan och då framför allt på intäktssidan. Och för att återknyta till det olycksaliga året 2011 och den osynliga handens titt i kristakkulan:
Halmstads BK behöver göra en transformation lik den som Örebro SK genomgick. Klarar man inte av det, så finns det en handfull av klubbar i Superettan som har potential och förutsättningar att gott och väl ersätta HBK i allsvenskan.
Och 2015:
Halmstads BK redovisar en förlust på närmare 6 miljoner kronor och har efter 2014 ett negativt eget kapital. Givet sin kostnadsstruktur har HBK alldeles för låga intäkter för att spela i allsvenskan. Lyckas man inte öka intäkterna så kommer man förr eller senare att degraderas och ersättas av ett annat lag i den högsta serien.
Och det är ju precis detta som har skett! BK Häcken år ett exempel på ett lag som gjort den motsatta resan och är sedan 10 år etablerade i Allsvenskan, till och med på seriens övre halva. Östersund är på väg att göra något ännu större. Sirius är tillbaka efter 40 års frånvaro. Jönköping har varit där och nosat, ja till och med Falkenberg och nu senast Dalkurd. Så om jag påstår att vägen tillbaka till fornstora dagars glans för Halmstads BK inte bara är lång utan väldigt lååång så är jag nog inte helt ute och reser.
Men till att börja med så ska vi försöka ta oss tillbaka till det så kallade finrummet. Fast när hejaropen skalla om att det för sjätte (?) gången i rad bara är att direkt studsa tillbaka så är jag som jag skrivit tidigare inte alls så säker på att så kommer att bli fallet. Att ha läst den osynliga handens genomgång av Klubbens ”utveckling” och förutsättningar ger mig heller ingen anledning att ändra uppfattning. Trenden för Halmstads BK har sedan mitten av 00-talet har tvärtom varit ganska tydlig. Först flera bottenstrider med kniven mot strupen och sedan till slut en degradering 2011. Efter återkomsten följde fortsatt bottenstrid och när laget var på väg att lyfta försvann de bästa spelarna med ekonomin som den troligen mest avgörande förklaringsfaktorn till spelarflykten. Därefter en ny degradering 2015, ny snabb återkomst men också ett trendbrott i och med en direkt degradering tillbaka till Superettan ifjol. Mönstret är alltså att HBK fått allt svårare att hävda sig på den högsta nivån.
I Hallandspostens TV-sändning nyligen talade ordförande Tony Karlsson om ekonomin och sponsorintäkterna som minskat lite sedan fjolåret men kanske inte så mycket som befarat. Känslan är att HBK numera gör ett ganska bra jobb i en fotbollsekonomisk verklighet som är särskilt svår för en mindre landsortsklubb och man verkar idag ha betydligt bättre koll på sina lönekostnader. Men med troligen ganska små utsikter att utföra stordåd på intäktssidan och på så sätt kunna vara med och konkurrera om de mer etablerade spelarna lär det krävas en sportslig organisation utöver det vanliga för att Halmstad åter ska bli en stabil allsvensk förening.
