Krönika: Det är tungt att vara gulsvart
Hur länge skall det här få pågå innan makten inom föreningen reagerar?
Igår spelades den 20: e omgången av Allsvenskan. Igår hade möjligheten att ta oss ur det negativa hjulspår vi hamnat i och kanske åtminstone förbättra läget en aning.
Inför matchen befann vi oss på 10: e plats i tabellen. En placering som, om Allsvenskan nu vore avgjord, skulle bli den sämsta sedan vi flyttade från Ryavallen till Borås Arena, mer exakt var 2003 senaste gången vi slutade på en så låg position.
Nu är inte Allsvenskan avgjord men det är en varningssignal som ingen av oss har råd att inte lyssna på med bara 10 omgångar kvar att spela för den väg vi är på leder mot ett fiasko.
Hur spelade vi då på vårt besök i Jönköping?
Dessvärre på ett sätt som inte övertygade.
Det började på en positiv not för oss när Bajrami revs ner och vi tilldelades en straff redan i 7: e minuten. En straff som Holmén förvaltade till fullo. Hans första mål sedan återkomsten som han dessutom satte i den 8: e minuten vilket jag fann ytterst passande.
Första halvlek var annars inget att skriva hem om för vad gäller spelet. Det var i ärlighetens namn bitvis mer av en stadig radda krockar och brottningsmatcher än en fotbollsmatch och finliret fick uppenbarligen stå tillbaka för råstyrka. Vi lyckades förvisso vara effektiva i det att vi satte en av dom två enda chanserna vi hade under halvleken medan J-Södra fick gå till vila utan att ha lyckats sätta en enda av alla sina. Utom dom två som dömdes bort som offside.
Visst, vi kan kalla det effektivitet men det innebar också att vi knappt klarade av att skapa några chanser. Det var ett spel där marginalerna var på vår sida men som lika gärna skulle ha kunnat gå förödande illa för oss eftersom det mer eller mindre var spel mot ett mål.
I 56: e minuten lyckades vi faktiskt skapa lite distans genom en lysande kontring och en fantastisk assist från Lundevall som nådde Gustavsson. J-Södras taktik med ett tight man-mot-man-försvar var effektivt till en viss gräns, den mer eller mindre neutraliserade vår offensiv i första halvlek, men underläget i matchen tvingade dom framåt och då hade vi snabba och säkra fötter att använda oss av.
Elfsborg spelade med ett återfunnet självförtroende efter 0-2-målet och dom följande minuterna var matchens bästa från di gule. Men jag kunde inte låta bli att undra hur länge det skulle hålla. Som det skulle visa sig höll det i bara knappa kvarten innan J-Södra återtog kommandot och i 77: e tog hemmalaget återigen över hela matchen efter att Smylie satte reduceringen.
Efter en ovanligt hårt dömd straff kunde så J-Södra kvittera och vårt nederlag var komplett. Vi förlorade förvisso inte men förutom denna lilla detalj är det omöjligt att inte se det som ett nederlag.
Som helhet var det ännu en match där vi inte når upp till godkänt.
Hur kan en klubb med så många talangfulla och tekniskt skickliga spelare falla samman som vi gör i match efter match?
Visst, inget lag dominerar rakt igenom en hel match om det inte fråga om en klasskillnad i global skala. Det bästa exemplet på vad jag menar är Champions League-mötet mellan Real Madrid på Santiago Bernabéu (8-0).
Men nog skall väl Elfsborg kunna klara av att stänga en match, till och med en bortamatch, mot vilken Allsvensk konkurrent som helst om bara vårt lagspel fungerar. Problemet är att det inte gör det, i stort sett aldrig annat än korta sekvenser följt att ångestskapande fummel och bolltittande. Med två minuter igår kvar driv Jebali upp bollen till ytterkant i höjd med offensivt målområde men dom enda han hade i närheten av sig var två motståndare. Var fanns hjälpen? Var fanns viljan att åtminstone hålla kvar i bollen och spela bort dom sista minuterna av matchen?
Igår fann jag mig ännu engång sakna Per Fricks orädda genombrytningar i det gulsvarta spelet. Frick låter ingen stå i sin väg och även om han inte får bollen har han en förmåga att öppna vägen för avslut av andra. Elfsborg utan honom har inte samma offensiva spetsighet.
Jesper Manns var dock en av få Elfsborgare som stack ut rakt genom hela matchen. Manns har haft det svårt att slå sig in i elvan, dels på grund av skador, men har fått chansen och tagit den till sig. Han må sakna Randrups inläggsfot men han är vansinnigt snabb och stark och det är väldigt svårt för motståndare att ta sig förbi honom. Det hjälper dock inte när laget inte fungerar runt honom. Men jag frågar igen: hur kan det vara så?
Och, kanske ännu viktigare, hur länge skall det här få pågå innan makten inom föreningen reagerar?
PS
Då 10 omgångar återstår kan vår total som mest bli 57 poäng. I dagsläget är det faktiskt fortfarande en summa som räcker till guldet. Det hänger dock på att en mängd resultat går vår väg. Vi måste vinna samtliga kvarvarande matcher och Malmö FF får till exempel bara vinna 3. Jag vill inte framstå som en pessimist men som vi spelat det här året måste jag säga att det är ett osannolikt scenario.
