Krönika: Det borde inte vara så svårt
"Som helhet var detta ingen bra match av Elfsborg."
1982. Det var året då vi senast lyckades med konststycket att besegra Åtvidaberg i säsongens båda matcher. Det är alltså samma år som både Lasse Nilsson och jag föddes. Med andra ord var det absolut dags för det att hända igen.
I år har vi ju dessutom gått från stark guldkandidat till att, i nuläget, precis missa den garanterade chansen att nå ut i Europa. Vårt läge är med andra ord inte det gladaste och en seger vore ju därmed att föredra för att lyfta moralen.
Hedlund var ännu en gång nära att bli tidig målskytt när han rusade förbi försvararna och avlossade. Tyvärr blev det också så att han ännu en gång bara var nära. Det saknas fortfarande något i hans avslut för att dom skall sitta.
Hedlunds försök var bland det mest intensiva som Elfsborg bjöd på i första halvlek. Spelet kontrollerades helt enligt praxis och alla planer och Elfsborg spelade med självförtroende utan att toksatsa framåt. Jag har sett det lugnet tidigare hos Elfsborg och mer än en gång har det straffat sig så för mig var det långt ifrån avslappnat. Far satt vid sin mobil och väntade på rapporter från mig och var inte mycket lugnare han.
Frick visade, precis som mot IFK Göteborg, hur stark han är i luftdueller. Han vann nästan varje gång men det var långt ifrån lika ofta som bollen gick till en gulsvart spelare. Åtvidaberg tog över och kontrade och är det något Åtvidaberg kan så är det just kontringar.
I 26:e minuten hände då. 0-1 efter ett bara till hälften engagerat försvarsspel. Det var allvarligt talat riktigt dåligt. Vårt försvar saknade igår den viktiga kuggen Anders Svensson eftersom han gått upp på mittfältet för att ersätta Rohdén. Lans, hans ersättare i försvaret, är långt ifrån lika inspelad och möjligen kan en del av försvarsmissarna ha haft med tillitsbrist att göra.
Samtidigt kan avsaknaden av den samordnade offensiven från hemmalaget ha haft att göra med att Svensson inte riktigt kunde släppa det försvarsansvar han haft under hela säsongen.
Efter målet går luften ur och eftersom det inte fanns överdrivet mycket luft från början så liknar det mest ett platt fall. Åtvidaberg tog över och plockade av oss boll efter boll utan några direkta svårigheter. Åtvidaberg gjorde en bra match det kan jag inte förneka men ännu viktigare för matchbilden var att Elfsborg gjorde en usel. Det var långa stunder som om vi inte ens ville vara på planen. Och när vi trots detta ändå kom fram till Åtvidabergs mål var det antingen veka avslut eller felpassningar i avslutningsskedet.
Fricks mål i 41:a minuten var första gången på nästan hela första halvlek som Elfsborgs spel fungerade.
Andra halvlek fortsätter nästan som första. Elfsborg är bättre inledningsvis och verkade ha roligt igen men kommunikationen i offensivt målområde lyste med sin frånvaro. Felpass efter felpass och kvaliteten är långt under vanlig standard. Lundevalls mål i 77:e är därför en lika oväntad som underbar present. Vi gulsvarta anade en länge saknad framgång.
Frågan var bara om vi kunde hålla tätt bakåt och dessutom uppehålla energin från målet.
Zenelis 3-1 sände en rysning av välbehag in i varje gulsvart hjärta eftersom det säkrade vår seger.
Som helhet var detta ingen bra match av Elfsborg. I likhet med bortamatchen mot Sundsvall vann vi genom att vara bara aningen vassare i avsluten. Siffrorna visar såhär i efterhand på en övertygande seger men det är inte hela sanningen. Det ska helt enkelt inte vara såhär svårt för Elfsborg att vinna i Borås.
PS
Efter fyra matcher utan seger vann vi äntligen och därmed säkrade vi vår 100:e seger på Borås Arena.
