Krönika: "Det känns som att vi har välsignats"
Med ett avstamp utanför Malmö IP tar gästkrönikören Joakim Andersson klivet in i Elmiahallen. Här delar han sina iakttagelser och funderingar kring säsongspremiären.
”Det känns som att vi har välsignats”
Jag gör samma misstag som förra året. När domaren blåser igång Malmö FF:s säsongspremiär står jag ännu i kö utanför Malmö IP. Mannen och kvinnan framför vänder sig om och frågar någonting på danska. Undskyld, vad menar ni; om det alltid är så här i Malmö? Ja, jo.
De två som undrar är nervösa föräldrar till en spelare i Fremad Amager. Deras son är ny i laget, men fick ändå hoppa in mot Bröndby i en hedervärd 1 - 2-förlust några dagar tidigare. De tycker att det tar tid för mig att förstå vad de menar - är det alltid så här i Malmö? – och säger att Marko kommer att få sommerfugle i maven. Jag vet två till som har det, säger jag. De ler stolt.
Januari till trots, det är en dag för fjärilar. Som supporter finns det så mycket nyfikenhet inför årets första match. Vem av de unga ser ut att kunna ta chansen? Håller allas vår kära Ålderman? Just i Malmö ligger fokus av naturliga skäl oftast på nyförvärven.
Ingen gör mig besviken. Sören Rieks ser ”farlig ut på bollen”, som det heter, och han bråkar med den ackuratess som ”en jävel” ska på en defensiv hörna. Bachirou ”har gett vända på en 5-öring ett ansikte”, som Corvus Corax skrev efter matchen på Himmelriket. Vurmen för Eric Larsson efter de första träningarna tycks ha all legitimitet i världen. Han forsar fram. Och vi får se stadssonen Teddy Bergqvist göra sitt första mål i A-lagströjan efter en boll från just Larsson. Min personliga favorit, Samuel Adrian, är felfri i en ny position till vänster. Jag kastar mig upp på cykeln för att komma hem till den andra halvleken med Södra.
Min ömma moder har skickat sms i paus: ”Jag har inte känt så här sedan Pawels dagar. Axel Lindahl.” En stor förväntan är väckt. Men jag får se Axel Lindahl göra rätt efter rätt. Frågan som poppar upp mest frekvent under den andra halvleken är väl Hur gör han egentligen? Mattan i Elmiahallen är till visst besvär för de flesta spelarna, men Lindahl har en förstatouch som imponerar. Han spelar som om han vet precis vad han gör.
Man är benägen att säga: det händer någonting nästan hela tiden. Och det är precis på den punkten min ömma moder har hittat någon som äntligen tycks fylla ut det hålrum som Pawel Cibicki lämnade efter sig. I telefon på söndagen berättar hon att hon till slut vände sig om till två bekanta rävar bakom på läktaren och sa: ”Det känns som att vi har välsignats.” Ja, precis, lär de ha svarat.
Finns nu en gång sans. Finns nu en gång det att sansa sig. Säger somliga supportrar. Det var årets första match mot ett, i ärlighetens namn, genomdåligt HFF. Finns nu en gång även fjärilsmagar på vintern. I en säsongsstart finns bara ett formbart nu, inget att vänta på; precis som nye Wålemark ska testa sitt 343-system, ska supportrar flyga iväg i förhoppningar så snart det ser bra ut. Och det såg bra ut.
Det blir måndag kväll. Jag ser även den första halvleken. Amir Al-Ammari är namnet på mina läppar, eller vingarnas konturer i magen. Följsam, passningssäker, och inte minst - långt fram i tanken. Den mest extraordinära av egenskaper (tänk på De Bruynes höst i Manchester City) måste väl vara att ligga före spelet i tanken och ha flera alternativ som man behärskar när man får bollen. Känslan jag får är att Al-Ammari har en del av den egenskapen. Han spelar många gånger enkelt, men för att det är det rätta i den givna situationen.
En vänsterfotad innermittfältare som väcker stora drömmar. I nummer 24 dessutom. Robert Gojani i rakt nedstigande vätterbygdsled? Ja, tack IFK Öxnehaga, hoppas vi på att få känna åter igen.
Nye Ahmad Gero fick obegränsat med tid för sina avslut, visst, men när man ser om matchen tänker man: han har samtidigt rört sig lyckat innan han kommer till sina lägen både från vänster, vid skottet utifrån centralt, och när han rinner igenom till ett friläge. Som av en ren händelse är han även i bollbanan och stör målvakten när Egnells frispark sitter i bortre gaveln.
Många har fått beröm - på forumet här på Svenska Fans och på Twitter - men en som inte har nämnts, vad jag har sett, är Adam Fägerhag. Och det säger någonting om mängden unga spelare som lovade gott. Jag tyckte att Fägerhag rörde sig fantastiskt. Efter att ha sett honom jogga längs sidlinjen många gånger utan att få komma in i Allsvenskan förra året har jag varit mer än lovligt nyfiken: vad är han för spelare egentligen? Han ser, i alla fall, synnerligen gedigen ut. En viss Erlingmarkskänsla.
Finns nu en gång det att sansa sig? Nej. För alla oss som spenderar för många timmar med att vänta på en ny säsong med svensk fotboll är tiden att drömmar nu. Jag läser i forumet att min morbror ”har sett om matchen tre gånger”. Låt vingarna breda ut sig.
Jag tänker på mycket från matchen som inte får plats att nämnas här, men även på Lindahls ord i intervjun efteråt: ”Det har varit en oerhört bra grupp att komma in i.” Om den närmsta tiden (läs Svenska Cupen) blir en tid för stora drömmar kommer det säkert handla om en grupp det är enkelt att tro på. Samtidigt vore det ett slags kvitto på att förlusten av Jimmy Thelin inte blev så tung.
Joakim Andersson
