Krönika: Det osar katt om Kamratföreningen
Djurgården mot IFK Göteborg slutar med vinst för Stockholmslaget, och laget får vända hem till Göteborg med endast tio inspelade poäng på åtta matcher.
IFK Göteborg gick ut med en tydlig matchplan; låg försvarslinje, punktmarkera Källström, och kontra snabbt via högerkanten.
Taktiskt var den första halvleken stundtals briljant, det måste trots allt sägas. Boman satt som ett frimärke på Källström, som ju längre den första halvleken led såg allt mer frustrerad ut över sina obefintliga ytor. Genom att radera ut Källström fanns det inte heller någon som kunde leverera bollar på Engvall, och då försvann även Djurgårdens spets framåt. En taktiskt mycket bra första halvlek av både spelare och ledare, som säkerligen kände att man hade matchen där man ville i pausen.
Här någonstans försvann Jörgen Lennartssons taktiska briljans, och blev istället utmanövrerad av Özkan Melkemichel på motståndarbänken. Med en mer offensiv Kim Källström kunde Djurgården – oftast lite för enkelt – etablera en offensiv som satte IFK Göteborgs backlinje på prov flera gånger.
Till slut rann en solklart offside-springande Magnus Eriksson igenom på högerkanten, och kunde servera Jesper Klarström till 1-0.
Men det är inte här Blåvitt förlorar matchen.
Bomans roll, och lagets uppträdande i den här matchen känns signifikativt för hur IFK Göteborg ter sig just nu. Man åker upp till Stockholm i hopp om att få med sig en poäng, snarare än för att försöka vinna matchen, och man gör det på i princip samma sätt som Halmstad, Sundsvall eller AFC Eskilstuna hade gjort. IFK Göteborg har en spelatrupp som bör var med och slåss i toppen, eller i varje fall om en Europa-plats. Men det vi ser på planen är snarare ett förvirrat gäng grabbar som inte presterar i närheten av den nivå de bör vara på, och som håller på att spela bort säsongen efter bara åtta matcher.
Noll poäng mot Djurgården kunde blivit en poäng, om inte för en högst tveksam insats ifrån linjestinsen. Men på något sätt känns det som en ickefråga när säsongen 2017 ser ut som den gör. Känslan är att det bubblar lite överallt där det egentligen inte bör bubbla. Det finns även en jargong på Kamratgården som är allt annat än harmonisk, och det är ganska uppenbart att ledningen känner sig pressad från de flesta håll.
Det blir aningen tafatt när man väljer att kritisera domare, beklaga sig över negativa rubriker, och leva i en värld där allt är frid och fröjd så länge man är obesegrad. Avsaknaden av självinsikt är oroande, och ofta käns det som att man väljer att vifta bort den kritik som ges mot laget – snarare än att bemöta den.
Det ligger ett mörkt moln över hela föreningen just nu, och det är svårt att sätta tummen på vad som behöver göras.
Man kanske bör göra som på Arne Erlandsens tid och spela fler akademispelare, eller kanske satsa på en helt ny filosofi. Frågorna är många, och svaren få.
Jag tror inte att svaren kommer enbart genom ett tränarbyte. Det är inte en, eller två tränares fel att de senaste 21 åren inbringat endast två SM-guld – med den senaste triumfen så länge som för tio år sedan.
På andra håll ser vi hur föreningens supportrar och dess supportergrupperingar etablerar sig mer och mer, och succesivt får ett allt tydligare inflytande på både läktare och i styrelser. Dessutom har Alltid Blåvitt, BBpodd och Baraben vuxit ut till några av supporter-Sveriges viktigaste nyhetskanaler – i en tid där gammelmedia ratas allt mer.
Under dessa 21 åren har vi fått uppleva den tidigare så moderna föreningen bli omsprungen av sina seriekonkurrenter, och helt tappa den maktställning man tidigare hade inom svensk fotboll. På lika många år har vi fått uppleva de blå-vita supporterleden etablera sig, och genom sitt engagemang och platstagande visat att man fortfarande hör till en storklubb.
Då är det inte konstigt att det ställs krav.
Det är dags att komma in i matchen, IFK Göteborg.