Krönika: Det vi längtat efter
"Det ger ett lugn till och med när det verkar gå emot oss."
Hammarby satsade allt framåt. Stormade över planen når dom fick tag i bollen några sekunder efter avspark. Hamrade mot vårt defensiva område gång efter gång och pressade tillbaka våra försök att skapa en fredad zon. Vi tvingades skicka iväg bollen så långt bort som möjligt och försvara med nästan samtliga spelare vilket lämnade Per Frick mer eller mindre ensam på toppen (när inte även han försvarade) vilket inte gav särskilt stora möjligheter att skapa något framåt.
Detta pågick i stort sett oavbrutet den första kvarten av gårdagens match och höll på att kosta oss ett mål redan i 7:e minuten när Väisänen skickade en alldeles för lös passning till Rönning och Rönning i sin tur inte lyckades hantera bollen mot anfallande hemmaspelare. Endast en allt uppoffrande hjälteinsats från Jarjué räddade oss men till priset av en skada. McVey fyllde Jarjués position med den äran, inte för att det fanns minsta tvekan om att han skulle göra det, men det är aldrig bra när en spelare skadas framförallt inte skada huvudet.
Frågan som väcktes i och med pressen från hemmalaget var om Jarjués offer skulle vara förgäves. Svaret skulle komma några minuter senare. Vi började lyckas hålla i bollen och ta oss framåt. Hade dessutom några starka chanser men galet snabba räddningar från Ousted höll Hammarby kvar i matchen precis som Rönning stod för några fantastiska räddningar för oss. Klantigheten med bollen redan lagda bakom sig stod Rönning för en högkvalitativ insats resten av matchen och detsamma kan sägas om Väisänen.
Det går egentligen inte att hitta en enda spelare i Elfsborg som hade en dålig match. Det fanns några misstag men förutom den redan nämnda så var det inga klantigheten värda att skriva om. Vi samarbetade som en enhet och vi trivs så väldigt bra med att spela matcher med korta mellanrum. Där andra verkar bli slitna blir vi bara starkare och mer samspelta. Det är fantastiska spelare vi har och en fantastisk enhet i laget och för detta måste jag en eloge, inte bara till spelarna utan också till Thelin och hans kollegor. Jag vet inte om jag någonsin sett Elfsborg såhär sammanhållna och arbetande åt samma håll. Det ger ett lugn till och med när det verkar gå emot oss.
Det såg lite oroväckande ut när Hammarby fick låsa sig fast vid vårt målområde och avlossa det ena försöker efter det andra. Men Elfsborg löste det. Ännu en gång bevisade vi att den enda statistik man behöver vinna för att gå från matchen med tre poäng är målstatistiken. Vi hade perioder när det var vi som naglade fast oss vid det grönvita målområdet men det var våra kontringar som vann matchen åt oss. Sno åt sig bollen och sedan snabbt vända spelet. Öppnande löpningar och passningar till ytan där man vet att en medspelare strax kommer vara. Det visar på en tydlig idé, en medvetenhet om var medspelare befinner sig så att passningen kan skickas utan att behöva fundera på det. Det är uppoffrande löpningar i väntan på en passning och skärpa när bollen kommer. Det är vad vi har längtat efter i många år.
Och det är nu elva matcher utan förlust.
