Krönika: Dominansen ger hopp om framtiden
Elfsborgs dominans i andra halvlek visar vägen trots den bittra förlusten.
Andra halvlek i Allsvenskan drog för Elfsborgs del igång under gårdagen. I likhet med när andra halvlek i en fotbollsmatch drar igång möts samma lag men den här gången på andra sidan. För vår del innebar detta helt enkelt att vi ännu en gång ställde upp mot Hammarby men den här gången på Tele2 Arena.
Seger var naturligtvis viktig för båda sidor men för oss fanns också möjligheten att faktiskt nå tabellens näst högsta position vilket hade kunnat ge om inte arbetsro så ändå en boost för självförtroendet. Med en övertygande 3-0 seger i ryggen borde vi alltså kunnat gå in på plastmattan i Stockholm och kört vidare på det som faktiskt visat sig vara ett vinnande recept.
Dessvärre var det inte mycket med det.
När Hammarby satte 1-0 i 21: a minuten var det en kulminering av en period av offensiv styrka av hemmalaget. Hammarby spelade med ett självförtroende som vi inte såg röken av på Borås Arena och dom vann dueller och satte oss i problem. Det kan naturligtvis förstås utifrån hemmaplansfördelen och den styrka och press som kommer med att ha majoriteten av publikstödet och få eller inga klubbar i Sverige har ett så massivt hemmapublikstöd som Hammarby. Det var förväntat att dom skulle gå ut hårt för att få revansch efter sin försmädliga förlust i Borås.
Det jag inte förväntade mig var den andefattiga insats som min sida bjöd på. Elfsborg kändes inte helt på tårna och den samordning som funnits dom senaste matcherna, och som jag faktiskt trodde skulle finnas numera, saknades nästan helt. Samuel Holmén fanns med på planen men var helt osynlig i inledningen av gårdagens match, främst tror jag för att andra av någon anledning inte valde att passa bollen till honom. När 1-0 ramlade in satt jag och funderade på om han överhuvudtaget fått röra bollen ännu och det är en egendomlig fråga att behöva ställa om en så framstående spelare.
Vårt spel kändes splittrat och återigen var det alltså ett gäng skickliga individer istället för ett lag. Vi hamnade ständigt för långt ifrån varandra och stillastående bolltittande hemsökte oss som en vårförkylning. Ett tydligt exempel var den retur som Adam Lundqvist tog emot efter hörnan strax efter Hammarbys ledningsmål. I ett försök att dribbla undan försvarande hemmaspelare lämnades Lundqvist ensam medan övriga gulsvarta spelare stod(!?) stilla och väntade på ett inlägg. Ingen kom alltså för att erbjuda en passningsmöjlighet och möjligheten rann ut i ett kontringsanfall för hemmalaget. Vad skulle det föreställa? Var fanns lagspelet?
Det var kanske ingen som tänkte sig att Elfsborg skulle gå ut som det styrande laget från början eftersom det ju ändå var en bortamatch men det som visades upp igår var så undermåligt att man kunde tro att vi var tillbaka i omgång 3 och den katastrofala matchen mot Djurgården.
Daniel Gustavssons 1-1 i 28: e satt som en smäck och var det första helt genomförda anfall som Elfsborg lyckades med under gårdagen. Förhoppningen var att låsningen som dittills hämmat vårt spel skulle låsas upp.
Holmén gjorde sitt bästa för att driva på sina lagkamrater och visade kämpaglöd men vi fick egentligen inte till något ordentligt samordnat spel förrän klockan tickat förbi 40 minuter och det var också då som man börjar passa bollen till just Holmén. Överhuvudtaget visade första halvlek att det fanns två spelare på planen som övriga inte vant sig vid. Mer specifikt Samuel Holmén och Jesper Manns.
Vad gäller Holmén får man väl ursäkta det med att det bara är hans andra match och precis som han behöver vänja sig vid sitt nya lag måste laget vänja sig vid honom.
Manns å andra sidan kan ju knappast kallas ny men han har betydligt mindre speltid än Anders Randrup som han igår fick ersätta och denna brist på samspelning märktes även om han ofta fick bollen.
Till skillnad från första halvlek var det faktiskt två lag som kom ut på planen. Elfsborg tog med sig det man börjat skapa i slutet på första och helt plötsligt fungerade spelet. Hammarby fick jaga utan att ens få röra bollen och Elfsborg körde ett briljant passningsspel som gång på gång tog oss hela vägen upp till avslut på mål. Problemet var att det var precis där det slutade. Jag kan ärligt talat inte minnas när vi hade så många avslut på mål utan att lyckas göra mål. Kristinsson gjorde förvisso en stormatch och Hammarbys försvar satsade hårdare ju närmare mållinjen vi kom men det var ändå rent absurt att vi inte lyckades göra mål på alla dom chanser vi hade.
Hammarby å andra sidan körde på snabba kontringar och vår defensiv verkade helt överraskade när hemmalaget stormade fram och satte 2-1 i 54: e. Hemmalagsledning igen alltså efter nästan 10 minuter av total gulsvart dominans och spel mot ett mål.
Varför hade vi helt plötsligt så svårt att göra mål?
Ja, det är en bra fråga som inte har något lätt svar och jag gissar att hela Elfsborg frågade sig detsamma när matchen blåstes av. Som lag var vår andra halvlek hur som helst klart bättre. Manns var överlägsen i sina försvarande insatser på sin sida och stod också för en hel del starka insatser framåt men som det såg ut kunde jag inte låta bli att sakna Randrups inläggsfot när det väl blev dags för den avgörande passningen. Med detta vill jag inte säga att det var på grund av att Randrup saknades som vi förlorade matchen men det är uppenbart att vi behöver en skicklig fot även på den sidan av planen. Daniel Gustavsson gjorde det han kunde från sidan men jag har honom hellre som mottagare av bollen med den speed och kyliga skicklighet i avsluten som han besitter.
Som det nu var kom vi ständigt nära men utan att nå hela vägen fram och den stressade frustration sådant föder blev alltmer tydlig i Elfsborg ju längre matchen led. Som ett resultat började passningar i målområdet komma istället för avslut (som om man inte ville ta ansvar för avslutet) och kvaliteten på spelet i offensivt område sjönk ytterligare. Detta samtidigt som fokus på vår egna defensiv delvis föll bort och varje anfall av Hammarby blev farligt. Stressen i gulsvart var uppenbar och även om vi hade rent löjligt många avslut på mål var frågan om det inte var närmare 3-1 än 2-2.
Allt detta till trots skall det sägas att om vi hade lyckats bättre med målskyttet hade matchbilden sett helt annorlunda ut. Att defensiven blir lidande när man desperat jagar kvittering är att räkna med och det är skickliga defensiva spelare vi har även om dom igår hade en del problem med snabba anfallare.
Såhär dagen efter är det naturligtvis bittert att vi missade chansen att klättra i tabellen men jag är inte orolig. Jag ser gårdagen som en tillfällig dipp som ändå under långa perioder visade upp ett Elfsborg som totalt dominerade bortaplan. Det tar vi med oss och siktar framåt mot nästa match och nästa chans att förbättra tabellplaceringen.
