Krönika: Drömmen om maskinen
Sedan Elfsborg blev etablerat topplag i Allsvensken har vi supportrar blivit bortskämda. Alltid medalj och varje sommar vankas europaspel (om än kortvarigt). Vi har alltid toppkänning. Vi är nästan alltid nära Lennart Johanssons pokal, ibland närmast.
Någonstans längtar jag efter någonting mer. Vanan med medaljerna har gjort mig kräsen. Jag blir offer för en obarmhärtig och mänsklig åkomma - oförmögenhet att vara nöjd. Elfsborg måste ta nästa steg. Men vad är det och hur tar vi det?
Jag drömmer om den gulsvarta maskinen. Laget som inte går att besegra. Efter förra årets guld ville jag att Elfsborg säsongen 2013 skulle vara en robot. Med ett ännu starkare lag skulle man ganska oberört avfärda allsvenska utmanare. En fåfäng önskan. Allsvenskan ter sig ibland som serien ingen vill vinna. När något lag har chansen att rycka så ser det till att förlora. Det gäller både serieseger och anspråk på dynasti. På senare år har många lag inlett vad vi trott ska bli dominans, men det har slutat med något annat. Djurgården är tydligaste exemplet.
Jag inser ju att bredden på toppen är Allsvenskans charm. Men handikappad av mina elfsborgssympatier längtar jag ändå efter den gulsvarta maskinen snarare än serien där fyra lag slutar på 62 poäng. Hur komplicerat och krävande det än framstår måste du flytta fram dina positioner om du står på vad som tillsynes är toppen. Alla som tävlar måste ha en Felix Baumgartner-koefficient. Redbull-mannen som hoppade från rymden och pushade gränsen. Du måste ALLTID pusha gränser och fortsätta utvecklas. Framåt eller, som i Baumgartners fall, uppåt. Du får vara stolt, men aldrig någonsin nöjd. Därför hoppas jag innerligt att Elfsborg planerar bli en gulsvart maskin - laget som inte går att besegra.
@Uralbergen på Twitter
